Började minnas. Snabba bilder och flashbacks flyger förbi. 
Repeteras om och om framför ögonen. 

Friskis och svettis. Indoor Walking pass. Fastat 4 dagar då jag endast hade druckit te och ätit ett russin. 90 minuter. Allt var svart. Kände hur energin bara sögs ur mig. Men jag var envis. Mina ben vek sig oberäkneliga gånger. Varför förstod jag inte hur farligt det var? Varför kunde jag inte ge upp och bara gå av träningsmaskinen? Fast besluten var jag om att klara 90 minuter intensivt pass, trots att 15 minuter in kände jag mig så svag. Världen snurrade, det fanns ingen stilla sekund. Hjärtat gjorde ond, som om någon stack in en kniv med det konstiga var att det kändes ända upp till halsen. 30 minuter och fortfarande förjävligt envis tjej. Kollade ständigt på klockan och observerade den tjocka kvinnan bredvid. Hon var bättre än jag, det fick inte vara sant. Jag ökade motstånd, svett rann ner över hela kroppen och hela jag vart ett enda stort kallsvettigt monster. Allt försvann, till och med faktumet att jag var smått utfryst på den tiden av vårt gäng. Något som varje dag den perioden fick mig att bryta ihop, känna värdelöshet och ensamhet. Ensamheten var inte värst. Jag tänkte alltid ”Dem är fina alla dem, jag är en fet ko och jag fastnar inte på bild. Dem utesluter mig för att jag inte är tillräcklig, för att jag helt enkelt är ful”. Det var det som var värst, det var det som plågade mig men självklart hade jag inte tillräckligt med mod, mod för att visa mig så svag. Istället blev perioden väldigt mörk vilket speglar sig i dagböcker och före detta texter jag skrev på den tiden.
Ändå försvann denna tanke, känsla eller vad man än kallar det där vakuumet i en. Det kändes bra på träningsmaskinen, känslomässigt. Jag fick straffa mig själv, på ett sätt som ingen någonsin skulle kunna se. Jag orkade inte med skärsår och miljoner frågor från människor som ”bryr sig” bara när man använt kniven emot len hud. Det var så jävla falskt.
45 minuter. Kroppen sa ifrån, benen vek sig. Jag sprang ut, till toan. Spydde. Gul galla. Sved och brändes, allt jag ville var lite smärta. Inte att helvetet bröt loss. Grät och skakade på toan helt ensam. Nu i efterhand tänker jag alla dem som var utanför, kan säga att det måste vara oundvikligt att höra mig och jag skäms. Skäms så otroligt för att jag var så självdestruktiv.
Jag svimmade på toaletten en kvart efter jag hade spytt. Huvudvärken eskalerade och tog över allt välbehag i situationen så jag tog mina grejer och åkte hem. Inte kunde jag ens äta en banan.

Planerar för morgondagen. Kommer slippa frukost, då jag fortfarande är osams med mamma (hon har bett om förlåtelse men det är nog och jag är hellre osams med henne än att äter frukost imorgon): Skolan. Kommer hem, tar mina böcker som måste lämnas tillbaka, åker in till staden och lämnar tillbaka. Sedan beger jag mig till Friskis för att göra samma misstag som för typ 6 månader sedan.
När ska jag lära mig? Men jag kommer antagligen slippa alla måltider imorgon förutom lite lunch.
En fin dag som väntar. Eller ska jag säga lyckad dag? Jag hoppas på det bästa.

Over and out!