Börja tänka på vad en kompis sa för några dagar sedan. 

Om ett av mina gamla förhållanden. En sak om pojken. 

Vilket fick mig att hata honom ännu mer. 

Tänk så mycket skenet bedrar. 

 

Det känns som en tyngd över bröstkorgen och en klump i halsen som gör det svårt att svälja. 

Och bara för det produceras det mer saliv än vanligt i min mun. 

Försöker intala mig att mina föredetta killar är skit, alla av dem. 

Alla har sårat mig om man bortser från att jag många gånger förtjänat det. 

Jag har inte heller varit så duktig och perfekt. 

 

Men det finns gränser som jag också håller mig inom. Ramar man bara inte går över. 

Och denna killer gjorde det, och det är inte förrän nu det kommit fram. 

Jag som haft skuldkänslor över detta ett bra tag. 

 

Jävla helvetes natt, försöker dränka mig i plugg och göra klart mitt hemprov i biologi om droger. 

Tack ni som svarade, kommentera här under så gör jag er gärna en tjänst eller vad ni nu skulle vilja. 

 

Relationer med vänner är också trasiga såsom jag själv. 

Jag orkar inte bli sviken, bli sur och tjafsa. 

Visst det kan vara mitt kassa humör som bidrar till det. 

Men därför bör dem flesta hålla sig ifrån mig. 

 

Jag isolerar mig eller så drar sig männsikor undan och jag ser isolation som ett alternativ. 

Jag har inte samma ork och glädje till att ta hand om vänskapsrelationer. 

Även om många saknas. Men samtidigt så förändras människor. 

Jag vill inte bli sårad. 

 

Tårarna rinner ner för min kind och orden blir suddiga. Det här är ingen fin text man blir berörd utav. 

Utan det här är konsekvenser, på vad som händer när man väljer ett liv i svält.

 

Jag har lekt dramatisk alldeles för länge, "tyck synd om mig" - dramatisk. 

Sanningen är att jag känner mig så ensam. Så jävla ensam. Det är så tomt. 

Ett liv som bara kretsar runt matplanering och träning. Ärligt talat skulle jag aldrig vilja leva såhär. 

Inte om jag kunde välja. Jag föll väl bara med i strömmen. Inget speciellt med mig egentligen. 

 

Fan jag orkar inte. Snälla, någon, hör mig, hör mina önskningar. 

Jag vill vara fri, jag vill ha kompisar som jag litar på och kan göra det, jag vill gå i skolan, jag vill vara tillräcklig, jag vill att människor börjar lita på mig igen, jag vill må bra, jag vill vara lycklig, jag vill vara smal, jag vill skratta och umgås, jag vill vara full, jag vill göra galna minnesvärda saker, jag vill fira jul på ett mysigt sätt, jag vill uppleva vanliga tonårssaker, jag vill se världen, jag vill äta goda bakelser och mat från proffs, jag vill ha en hund jag kan gå promenader i snön och mörkret, jag vill ha barn, jag vill ha ett bröllop, jag vill ha en familj som älskar, barn som är lyckliga, jag vill lära mina barn mina erfarenheter, jag vill ha ett jobb där jag hjälper människor, helst med psykiska problem, jag vill vara någon. Någon som gör skillnad. 

Inte någon som är 35 år och lever ett liv som jag lever nu eller vara 35 och död. 

 

Jag klarar inte all press och stress och krav. Jag är mänsklig. 

Jag äter glass ibland, för jag gillar glass. Även om Ana inte gillar glass, även om folk anser att det är för tjockt. 

Jag tycker om glass, i måttliga mängder. Jag är ingen vandrande pinne. 

Jag är tjock och lever med en ätstörning och är trött på det, jag vill så mycket annat än det här. 

 

Så tro inte att jag är lycklig för att vågen visar ett par siffror som många skulle vilja se när dem kliver på den. 

Jag kommer aldrig bli lycklig, hur smal jag än blir. 

Jag kommer bara att dö. 

 

Och jag är trött på människor som sviker en, och är egoistiska. 

Som tror en massa saker om mig, eller bildar falska meningar om mig. 

Jag är mänsklig. 

 

over and out, förlåt för denna skitiga nattbabbel novell

jag vet inte vad jag vill, jag är arg, sårad och ledsen , förtvivlad också.

trött, godnatt.