Förstår inte varför det blev så jobbigt nu på kvällen. 

Även fast jag skriver med vänner så känns det så ensamt. 

Något fattas. Jag saknar någon. Eller kanske några? 

 

Är så fruktansvärt fet. Vill klippa av allt fett. Men då hade väl alla dumförklarat mig. 

Om ni inte gjort det än det vill säga, för om ni har gjort det, så förstår jag er. 

Önskar att jag inte var så otroligt hemskt komplicerad. Ingen orkar med mig, ingen orkar med en tjock jobbig dramatisk ko. Det gör ont. Överallt. För jag är inte bra nog för någon. 

Jag är världsbäst på att förstöra allt. Världsbäst på att bli sur, på att förstöra relationer, förstöra vänskap, skita till allt, göra fel och vara fel. Jag överdriver inte. Jag gör folk ledsna. Säger fel saker, beter mig dumt. Är det där ingen vill ha. Det som gör världen så ful att leva i, om ni förstår vad jag menar. Jag brukar inte vara en pessimist, jag har faktiskt varit väldigt optimistisk av mig för inte så länge sedan, tänkt att allt löser sig. Trott på att det finns ljus någonstans. 

 

Jag går runt, men är inte närvarande. Det är så svårt att vara koncentrerad, så svårt att lyssna på när någon pratar. Tankarna far iväg och jag hamnar i min egna lilla bubbla. Jag kanske är menad för att vara en ensamvarg?

Även om jag inte önskar mig något annat än lite sällskap, lite fina vänner som det inte finns konflikter och drama mellan. 

 

Nu klagar jag så otroligt, men det gör ont i mig. 

I hopp om att få släppa en tyngd från bröstet skriver jag det här. Men inget lyckas. 

Jag kanske bara inte är menad för att vara glad, för att vara lycklig. 

 

Om så sanningen är, vill jag inte leva. 

Om så sanningen är, är inget värt längre. 

Om så sanningen är, så är det förjävligt tråkigt. 

 

Oftast är det långt från tanke till handling. Och jag hoppas att det så förblir. För jag vill nog egentligen inte vara dum. Vill inte att min familj ska vara olyckliga. 

Så jag hoppas jag inte står vid tågstation eller med en theralenburk och ser dum ut. 

Wish me luck, and stay strong.