A Few Small Bruises

Det är väldigt sällan som jag kan sätta ord på min ångest; Den bara finns där. 
Titt som tätt träder den fram tydligare och sköljer över mig som en kall våg utav vatten. 
Då får jag alltid sitta stilla, andas djupt och övertala mig själv om att det inte finns någonting att bli förstörd över, inte igen i alla fall. 
Oftast fungerar det, och några minuter senare sjunker vattnet undan igen. 
Jag har fått höra av en vän att jag är stark, kanske är det så. 
Kan även kanske vara helt tvärt om, 
och det är vid dessa tillfällen som svagheten lyser igenom den mask som jag klätt mig i. Kanske behöver alla människor maskera sig själva ibland, 
för det är väldigt sällan som man gillar att se sig själv känner jag. 
Jag vet inte, det är mycket som är oklart i min värld. 

 

Jag kan inte se mig själv i spegeln längre. 

Allt jag känner vid de sekunderna jag ser mig själv är ett oändligt hat. 

Som en horisont full med hat, alltså inget slut på allt hat. 

Hur blev det såhär? Vart började allt hat emot mig själv? Varför får alla andra känna sig värdiga och bra, men inte jag?

 

Är det såhär det är menat att vara? 

Trots ton med smink och fejkleenden räcker det inte. 

Man ser genom mig. 

Man ser mig. 

Tjejen utan drömmar. 

Tjejen utan självförtroende. 

Tjejen med bara hat. 

Kommentarer från er söta läsare.

ångest är inget man kan sätta ord på..inte jag iallafalll;/