Min sanning och mitt avslut
Hej alla fina människor.
Fortfarande är det folk som mejlar, smsar, kik:ar och kollar in här på bloggen.
Det är fint att folk fortfarande bryr sig.
Med mig är det finfint nu.
Som tidigare sagt är jag friskförklarad, vilket jag förr trodde var omöjligt att bli. Så till er som är i den där situationen, där man tänker att det är hopplöst att fortsätta försöka bli frisk, så tänk om, tänk rätt.
Jag brottades ofta med tanken av att vilja bli frisk men inte vilja se mig själv bli tjockare.
I början grät jag flera gånger per dag när jag jämförde min kropp med gamla bilder. Men med tiden lär man sig acceptera sig själv och man ser ganska snart att man inte såg helt frisk ut.
Jag tycker fortfarande det är fint med smala människor, men jag vet att det inte är värt det.
En sak som fick mig lite mer i rätt riktning, som jag inser nu i efterhand var just inläggningen och dagvården som jag fått så många frågor om på mejlen. Så här kommer en liten överblick.
Nu i efterhand inser jag att jag verkligen skulle nått botten ifall jag inte blev räddad, ifall jag inte blev inlagd den där morgonen innan höstlovet. Vi hade praovecka i skolan och jag och min kompis praoade på en kinaresturang. Andra dagen hade jag möte på äs-enheten i västerås som jag trodde bara skulle bli som vilket samtal som helst där dem försökte hjälpa mig men triggade bara igång mig. Men jag vägdes och alla blev oroliga. Min läkare kallades in och jag blev tvångsinlagd på 99:an för anorexi. I rullstol fick jag färdas dit, fick ett fult armband som jag fortfarande har kvar, blev guidad runt på avdelningen och blev visad till mitt rum. Där satte jag mig på sängen och utan mobil (man fick inte ha den hela tiden ifall den hade kamera eftersom det är sekretess på avdelningen), och bara undrade hur sjutton jag hamnade där. Jag som skulle vara på praon och skratta ihjäl mig åt kineserna med min kinesvän.
I en kvart fick jag ha min mobil på mitt rum och jag smsade mina kompisar. Dem var bara glada över det och seriöst. Jag ville bara gråta, hur kunde dem säga så?
Mamma åkte till skolan och snackade med min mentor.Lärarna var förstående och mejlade det viktigaste så att jag kunde hänga med trots att jag inte kunde vara i skolan. Något jag uppskattar sjukt. På avdelningen fick jag även träffa en sjukhuslärare som hjälpte mig lite med att strukurera upp skolarbetet. Och eftersom jag var i svältläge så förstod jag inte mycket och måste ha uppfattats väldigt efterbliven. Förstår inte hur hon orkade med mig vi satt liksom med ett mattetal i tjugo minuter minst. Så ifall du känner att du har svårt att koncentrera dig jämfört med tidigare kan det vara just ätstörningen fel. Det behöver inte nödvändigtvis vara fel på dig. Tro mig.
Mamma åkte till skolan och snackade med min mentor.Lärarna var förstående och mejlade det viktigaste så att jag kunde hänga med trots att jag inte kunde vara i skolan. Något jag uppskattar sjukt. På avdelningen fick jag även träffa en sjukhuslärare som hjälpte mig lite med att strukurera upp skolarbetet. Och eftersom jag var i svältläge så förstod jag inte mycket och måste ha uppfattats väldigt efterbliven. Förstår inte hur hon orkade med mig vi satt liksom med ett mattetal i tjugo minuter minst. Så ifall du känner att du har svårt att koncentrera dig jämfört med tidigare kan det vara just ätstörningen fel. Det behöver inte nödvändigtvis vara fel på dig. Tro mig.
Nu när jag äter som jag ska kan jag lösa samma mattetal som tog tjugo minuter förut, på typ 2 minuter.
Jag kan kolla på en film, eller läsa en bok utan att behöva läsa om hela sidan för jag glömt vad jag läst.
Men i alla fall, på avdelningen fanns ett kök, där vi inte fick vara eftersom det fanns knivar och vassa saker man kunde skära sig med, det fanns ett pingisbord i ett rum där det också fanns en crosstrainer (jag och en tjej jag träffade där brukade smyga oss dig och köra på crosstrainern samtidigt och bränna 10 kalorier tills vi ramlade ihop av garv eller blev utskällda), jag fick egentligen inte vara i det rummet för anorexin. Jag fick bara typ hålla på med lugna saker vilket var sjukt tråkigt eftersom jag är en aktiv person. Sen fanns det ett vardagsrum, där det fanns en tv men tv:n fick man bara kolla på kvällar under kvällsmålen vilket jag knappt kunde göra för att jag ville inte äta kvällsmålet och så var vi tvugna att sitta i matsalen istället, för att jag inte skulle störa dem andra med mina skrik och gnäll(sååå töntig jag var). Det fanns också ett pysselrum.
Sen fanns det ju sovrum, jag hade nummer fyra.
Sen fanns det ju sovrum, jag hade nummer fyra.
Några har frågat hur en dag såg ut för mig där så this is it:
Vaknade runt 6 och mådde allmänt skit för att jag hade hellre inte vaknat alls. Försökte läsa lite tills en sjuksköterska kom in och skulle ta puls och blodtryck, vissa dagar även vägning. Sen fick jag ångestdämpande, theralen i flytande form. Jag tror nu i efterhand att jag fick en för stor dos, för jag minns att jag alltid blev snurrig och luddig. Sen var det frukost och eftersom jag hade för dåliga värden så fick jag äta hälften av det jag skulle i början, alltså en lingongrova, en matsked smör, en skiva ost och ett glas juice (var alltid noga med att det skulle vara två centimeter mindre än kanten. Jag fick aldrig bre min macka själv. Det var otroligt jobbigt eftersom jag hatade smör och ost. Nu i efterhand tackar jag för att dem tvingade mig, annars skulle jag aldrig kunna äta det. Jag var så sjukt rädd för att gå upp i vikt så ibland höll jag andan när jag åt, för att inte lukta in några kalorier.
Jag satt med en behandlare mitt emot mig, som satt och stirrade på mig. Försökte få kontakt med mig och prata om vardagliga saker för att jag inte skulle tänka. Stressade mig och sa att det var x minuter kvar.
Grejen där var att man skulle äta upp allt inom 20 minuter. Jag lyckades inte med det en enda gång under hela min vistelse där. Lyckades man inte äta upp allt under de 20 minutrarna beräknade behandlaren hur mycket man ätit och hade man inte ätit något så fick man två näringsdrycker och hade man ätit halva så fick man en näringsdryck. Kastade man näringsdryckerna eller vägrade blev man sondmatad. Väldigt hårt.
Jag brukade äta sjukt segt, och allt kladda av smöret från mackan på mina händer i smyg. Efter några dagar märkte man vilka som man kunde lura och vilka man inte kunde lura. Jag hatar mig själv för att jag ljög så sjukt mycket under min sjuka period. "Jag ska bara tvätta händerna, det blev kladdigt" och egentligen gick man in på toan och spydde upp frukosten. Men det funkade bara med vissa, andra följde med på toa när man skulle tvätta händerna eller kissa.
Jan, Elin och Mia var mina favoriter. Och en utlänningkille jag glömt namnet på.
Sussie, agneta och gamlingarna var bara helt okänsliga och hade inget hjärta alls.
Efter frukosten var man tvungen att ligga still i sängen i en timme för att inte förbränna det man precis ätit.
Många gånger skrek jag, grät och bara tänkte ut sätt att ta livet av mig.
Vilket självklart var i princip omöjligt eftersom dem har tagit bort allt, letat genom alla väskor för att försäkra sig om att man inte har något vasst eller något man kan ta livet av sig med. Så inte halsdukar, hörlurar, rakhyvlar, pennvässare osv var tillåtet.(Det var en mer säkerhetsgrej för dem som var inlagda för självmordtankar, vissa satt och försökte cutta sig med schackpjäser). Varje kvart blev jag tilltittad och jag fick inte heller gå på toa under denna timmen. Var jag absolut tvungen så var en sjuksköterska tvungen att följa med. Toalettdörrarna låstes för min skull. Dem andra undrade alltid varför. Men hur förklarar man för någon som inte har en ätstörning att det är ett säkerhetsgrej för att jag inte skall spy upp maten eller smygträna?
Efter den timmen ville jag alltid gå ut på promenad men skulle jag ut så var jag tvungen att färdas i rullstol (för att inte förbränna). Istället var jag på innergården, självklart med en behandlare. Dem brukade alltid fråga vad jag tänkte på, om mig och mitt liv och ifall jag hade självmordstankar, ifall jag var rädd för mig själv, vad jag ville göra osv. Jag ljög inte alltid. Ibland, när tårarna forsade och allt kändes hopplöst berättade jag för Jan. Mörka tankar såsom att dricka målarfärg, bränna mig med stenar, rymma osv. Dem nätterna hade jag ständig bevakning. Det är jag grymt tacksam för idag.
Efter jag varit ute hade jag ibland möte med överläkaren på stället. Hon var alldeles för snäll och den enda som ville mitt bästa. Hon frågade alltid vad jag ville och även ifall allt inte gick att fixa eftersom jag inte var frisk nog så försökte hon alltid. Jag fick permission för att träffa mina vänner någon dag, shoppa en annan dag och vara hemma över en kväll. Även om jag misskötte permissionen så fick jag en till veckan efter.
Hon var verkligen en av de finaste människorna, Margit hette hon. cred till henne.
Dock var det alltid en önskan hon inte kunde uppfylla, att skriva ut mig. Hon såg tårögd ut när hon sa att det vore tjänstefel ifall hon gjorde det. Då sa jag dumma saker. Jag ångrar mig så sjukt nu.
Hur kan man vara så egocentrisk och elak? Jag hade verkligen tappat bort mig själv.
Lunch var ungefär som frukosten, men såklart med mat. Fick aldrig välja mat själv för dem trodde att jag skulle välja det kalorisnålaste. Så dem tog bara något. Sjukhusmat var inte så äckligt som jag trodde.
Även om en portion innehöll runt 700 kalorier. (Det vet jag för att det finns alltid ett papper bredvid och mina behandlare glömde att ta bort det från min bricka, eller så såg jag på michelles bricka.
Hon var en kompis jag träffade där. Hon var inte inlagd av samma orsak som jag. Men det jobbiga var att hon knappt åt och hon fick gå ändå. Jag var tvungen att äta upp allt eller dricka näringsdrycker. Jag frågade alltid ifall dem inte också var tvugna att äta upp. "Nej, du är sjuk i anorexi. Dem är friska med sunda tankar kring mat. Du har svält dig själv, det är därför du är här. För att ätträna." Jag grät alltid.
For till min egen värld. Tuggade 32 gånger, svalde. Varje tugga var kalorier, inte mat, kalorier =kilon.
Hjärnan kunde aldrig sluta räkna. Tänka på fettma.
5 stora potatisar, en köttbit, 1/2dl sås, grönsaker, 2 deciliter mjölk och ett äpple.
Jag blir spyfärdig. Usch. Åt aldrig upp. Vissa gånger sprang jag därifrån.
Sen ångrade jag mig när jag blev sondmatad genom näsan.
Sen mellanmål, middag, kvällsmat. Allt var lika jobbigt.
På kvällarna satt jag och michelle i pysselrummet och fyllde i teckningarna med färg.
Pratade om våra liv, om frihet, om sätt vi skulle rymma.
Tillslut fick vi inte vara ensamma längre.
Varje natt fick jag sömntabletter. En högre dos än någon annan.
Innan jag somnade speglade jag och en sjuksköterska.
Det var bara löjligt. Ett sätt för dem att få reda på saker som pågick.
Ibland ville dem spela monopol eller yatzi med mig bara för att snacka.
Jag sa inte så mycket, jag trodde bara att du ville lura mig.
Jag såg dem som mina fiender.
Med Mia gick allt lättare. Hon kände också min mamma personligen så hon var extra snäll emot mig.
Hon och jag satt i timmar och pratade om fina saker. Hon var så motiverande. Bäst på att trösta när jag kände mig som en tjock elefant. Henne kunde man skämta med och hon lyssnade alltid. Hon sa alltid att jag såg sjuk ut och att hon var rädd för att jag skulle tyna bort. Hon har sett människor dö i anorexi.
Jag tror att hon var den enda som verkligen brann för sitt jobb. Hon mejlar fortfarande mig och vi har en fin kontakt (genom min mamma). Hon betyder verkligen massor, utan henne så hade jag gått förlorad. nejmen.
Ni fattar. Det finns även guld i bland allt skit. Det är guldet som betyder något, som gör skillnad.
Efter ett tag så blev min kontaktperson Mia eftersom hon hade pratat med doktorn om det.
Det var efter vi jobbat hårt tillsammans jag blev utskriven.
Då började dagvården, och dagvården har jag redan svarat på hur det var. Så det vet ni.
Jag var ju fortfarande inte riktigt 100 motiverad till att bli frisk. Det var så sjukt jobbigt när ingen litade på en.
Nätterna var hemska, jag och mamma slogs för att jag inte ville äta, jag sprang ut mitt i nätterna med världens ångest, spydde och dulcade sönder ( vilket har satt sin spår), skrek och grät konstant. Ignorerade människor, gjorde slut med A (okej det var bara skönt), osv.
Efter ett tag gick jag ner i vikt igen och blev hotad till inläggning. Åkte in och ut på sjukhus.
Vid nyår bestämde jag mig för att åtminstone försöka göra något åt helvetet.
Jag var så trött på mig själv och människor omkring mig hjälpte till så sjukt.
Men allt var lite lika även om jag ville tro att jag var hälsosammare.
Men för någon månad sedan, efter åre så hände något.
Gud kom in i mitt liv och all den där skiten och tankarna om kalorier och träning fylldes med gud istället. Jag kände frid. Dessutom var det en fin pojk jag också träffade, jag återkopplade också med mina gamla vänner.
En nystart.
Man kan bli frisk.
Tankarna finns på ett litet hörn kvar, men rädslan av att skita till allt är större.
Så aldrig, aldrig igen skulle jag kunna fasta i flera dygn.
För jag vet hur man mår, jag vet vart man hamnar, jag vet att man aldrg blir nöjd.
Ett liv i anorexi är inget riktigt liv.
Jag vet att DU säkert tänker att det inte finns något annat att fylla ditt liv med, att du säkert tänker att det är ditt liv, din livsstil men jag tänkte också så. Det är inte det. Det är en dödsstil. Jag kunde dö, jag var nära på att dö.
Min dåvarande pojkvän var rädd för att jag skulle dö varje dag, min mamma grät för att hon också trodde det och mina vänner var oroliga.
Behöver du någon att prata med, motiveras utav så kan jag alltid försöka.
Lyssna på mig som varit där du är.
Ni har min mejl och får fortsätta mejla.
Men till skillnad från förr kommer jag inte stötta er i att svälta er, jag kommer inte ge tips till hur man går ner.
Jag kommer ge tips till frihet.
Det här blir mitt sista inlägg på bloggen.
Mitt avslut på min sjuka tid, ett gammalt kapitel.
Jag hoppas ni en dag inser att det finns något finare än nyckelben, höftben och revben.
Något mer värdefull.
Tack för mig och för att ni följt min resa.
Good luck and stay stron.
Mejl har jag skrivit tidigare och min kik heter allthisbullshit. puss hej.
kan finnas stavfel men orkar inte haha jaja
Kommentarer från er söta läsare.
» fanny
Du är grym tjejen!!! Lycka till med ALLT <3
Svar:
glitterhjerta.blogg.se
» Nomyy
Tack för att du delade med dig av din historia <3 Det ger perspektiv på det hela, hur osunt man lever egentligen. Det gör mig så glad att läsa att du mår bättre. Lycka till med livet! :)
» Alice
Har kvar dig på bloglovin ifall du väljer att börja blogga om nåt annat ❤
» Alice
Har kvar dig på bloglovin ifall du väljer att börja blogga om nåt annat ❤
» A
Fina fina du! Du anar inte hur rörd jag blev när jag läste detta! Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Är så obeskrivligt glad för din skull och din otroliga prestation! Som sagt vet jag inte hur jag ska uttrycka det jag känner just nu, men du ska veta att jag verkligen tycker att du är BÄST!
Puss och kram min solstråle! <3
» F
Sv; Tack ska du ha! Nej tre månader blev verkligen inte bara tre månader.. Men jag är på vägen upp nu, det tror jag i alla fall. Är inte helt säker om det är det jag vill men jag testar mig fram, skulle jag hata det är det ju bara att återgå till det "normala" eller hur?
Jag är så glad att du lyckats med ditt liv, en dag ska jag också stå där, det lovar jag! Den dagen är bara inte idag.
Kram <3
Svar:
glitterhjerta.blogg.se
» Tixy
Vilken rörande historia men ändå så fin när det slutar så bra för dig och jag hoppas att det alltid fortsätter så för dig, kära du! Tack för din berättelse och många kramar! :)
Svar:
glitterhjerta.blogg.se
Trackback