Jag har aldrig slutat drömma om att vara fjäderlätt och vacker.
Jag har aldrig slutat drömma om att kunna se strukturen på mitt skelett, kunna känna varendaste ben i kroppen.

Jag ser människor som gått vidare, raderat sina bloggar, träffat någon, hittat sin egen mening med livet. Medan man själv faller tillbaka, önskar hellre än något annat att fylla sitt liv med sin dröm, att försöka lyckas för en gångs skull. All kontroll, all självdisciplin är så långt borta för stunden. 

Jag vill duga till något, jag vill att människor ska se på mig och tänka att jag är duktig. 
Jag vill vara en förebild för alla tjocka människor som mig själv, för att visa att det går. 
Jag vill lyckas med något, jag vill vara bra nog till något. 
För vill vi inte alla känna att vi är dugliga och omtyckta?

Denna gång ska jag lyckas. 
Jag orkar inte den ständiga ångesten längre, nätterna som slutar i gråt, klösande, slag, kräkningar och så mycket hat.