Söndagsångest och fjärilar
Åh det är möss i väggen så jag har inte kunnat sova ett dugg. Varit så rädd för att dem ska gnaga ett hål i väggen och krypa ner under täcket med mig, ja jag är paranoid men jag är både allergisk och otroligt rädd. Första jag ska göra imorgon är att ringa anticimex innan den filuren springer omkring i mina fotspår. Usch! Jag ryser av ljudet när den springer omkring i väggen.
I alla fall har jag idag sprungit runt på stan, köpt en krage och en stor tröja. Även laxfilé som jag ska äta under veckan. Hur brukar man tillaga lax? Haha.
Annars har jag idag ätit två knäckebröd med kokt skinka. Och en halv tonfisk på burk. :) Kaffe och kanel.
Har ont i magen och fryser så jag sitter med min vetekudde som bränns och myser till solsidan. Det är fint att kunna mysa. Senare ska jag plugga till en mandarin och tända ljus.
Fin kväll. Hoppas ni har en lika fin.
Broken.
Jag har aldrig känt mig såhär tom och trasig.
Tog en promenad till kyrkogården. Ätit en glass nu.
Nu ska jag dränka mig i plugg och prestera lite. Uppfylla mina prestationskrav.
Hoppas ni haft en fin lördag. Hur har ni haft det? Vad skulle ni vilja se mer utav här i bloggen?
Lätt Som En Fjäder.
Ätit ett knäckebröd med skinka = 45 kalorier.
5 koppar kaffe.
1 marianne godis = 37,5 kalorier.
1 Äpple = 52 kalorier
= 134,5 kalorier.
Men ska snart äta en glass, ni vet sån där gb glass, sandwich? SKA äta den. Jag orkar inte kämpa för att bli "frisk" men jag tänker inte heller dö. Fick åka med ambulans in till sjukhuset tidigare idag, mitt hjärta orkar inte.
Så svårt att inse, så svårt att få lite vett och förnuft i sig. Jag vet att det jag håller på är fel, men jag är för svag för att göra annorlunda. Jag trivs i detta, jag känner mig trygg. Även om längtan till den gamla jag är väldigt stor, den glada spralliga lyckliga men tjocka jag.
Tjock men lycklig eller En undervikt (måste inte vara smal) men inte så lycklig?
Just nu är jag fullt av hat gentemot mig själv, massor av självhat. Jag vet att detta mycket väl kan leda till döden, att jag kan ligga en kista inom loppet av ett halvår. Jag har varit nära att ta för många tabletter alldeles för många gånger, svalt dem vissa tillfällen men alltid spytt.
Jag söker en räddning, det är ett hjälp på rop, inte att jag faktiskt vill dö.
Jag brukar inte vara såhär ärlig, men nu är jag det. För ni om några borde förstå, att detta liv är ett liv fullt av tvivel och tvekan men samtidigt en dragningskraft och en övertygelse över att detta är det enda rätta.
Are u with me? Håller någon med?
Sorry dudes
(Inlägget skulle publiceras igår)
Kommer träningstips och andra tips senare. Har inte haft tid riktigt.
Igår var jag hos familjeläkaren som sände mig vidare till röntgen, som visade att min handled hade fått en spricka. Fick välja mellan gips eller bandage, valde bandage men har tagit bort det nu. Orka känna sig handikapp. Och det är svårt att förklara vad som hänt när alla frågar.
Annars blev jag bjuden av världens finaste vän på bio idag! Paranormal activity 4 som var skitläskig! Skrev/ skaka och var nära att kissa på mig. Även om slutet var rörigt. Jag är fortfarande vettskrämd!
I alla fall så drack jag coca cola Zero till filmen, lite sura godisar och typ 3 naturgodisar. Helt okej med tanke på att jag under dagen ätit en sallad och en mandarin och massa koppar kaffe.
Vet ni vad som skiljer mellan coca cola zero och light? Vilken bör man välja?
30,1
Gått upp förresten. Vägde mig imorse. Men konstigt nog så bryr jag mig inte?
Mitt anorexi-beteende kanske håller på att försvinna?
Ett blogginlägg direkt från Västerås city!
Haha har varit på dagvården och är på stan nu. Chillar med mina 8 påsar. Rich bitch, fått jättemycket av min mamma och mormor för att dem tycker att jag kämpar på bra. Tycker lite synd om den för att dem verkligen litar på mig.
Men jag är jävligt elak, och gillar att shoppa loss. Köpt massa gosiga och stora stickade tröjor jag kan gömma mig och min feta kropp. Dessutom sprungit runt i affärer och bränt kalorier! :)
Kommer lite träningstips senare ikväll och tips för hur man kommer undan med att gå ner i vikt.
Ta hand om er sålänge!
Fan världen
Har skitmycket ångest och mår åt helvete. Ingen bryr sig.
Har frågat alla jag känner typ om dem vill snacka eller hitta på något.
Men ingen har tid, ingen orkar.
Vem vill vara med en så ful tjej som jag?
Rakbladen och jag är nära vänner ikväll.
Hmmmm
Vågen visar 29,7 kg. Kan detta verkligen stämma? Tror att det är något fel på vågen.
Men hur det än är ska jag vägas på dagvården imorgon.
Godnatt fina.
Strävan efter perfektion.
Har hittills druckit 5 koppar kaffe och ett äpple med typ 4 matskedar kanel. Det brände i halsen. Sedan en matsked äpplevinäger.
Hoppas det är värt smärtan som befinner sig i min hals.
Mamma tror att jag ätit Kina mat. Den ligger tyvärr i en påse på mitt rum. Ska kasta den när jag får tillfälle.
Förövrigt har jag shoppat underkläder och insett att mina bröst krympt. Var ledsen ett tag men sen när jag prövade en klänning passade XXS. Prövade 3 lika med den storleken för att vara säker på att den inte var felmärkt.
Nu ska jag äta en mandarin, några droppar theralen och förhoppningsvis somna in en fantastisk sömn.
Ha det fint.
En gnista hopp
Utskriven. Hur awesome är inte det?
Ska även få ett gymkort på actic ifall jag sköter maten i två veckor.
Eller får dem att tro att jag sköter mig.
Det här kommer bli intressant!
(Dock måste jag gå på dagvård)
Idioti.
Människor jag älskat sårar mig medvetet. Är inlagd igen så ett steg tillbaka.
It's All In My Mind
Hade inte tänkt att göra något inlägg idag för det har varit en riktigt tuff dag men anledningen till bloggen var att jag skulle skriva av mig och sätta ord på mina känslor och tankar.
I alla fall har jag varit på dagvården idag. Var väldigt jobbigt vid frukosten och lunchen, men mellanmålen gick väl an. Hade två möten efter dagvården och jag önskar att jag aldrig hade gått på dem. I alla fall inte det på ätstörningsenheten. Jag grät 10000 ggr om och ingen jävel förstod mig. Jag har haft en längtan till att bli fri från allt det här med anorexin. Men eftersom jag inte får träffa kompisar (knappt), förlorat 2 pojkvänner pgr av detta, inte får ta promenader eller träna alls, duscha måste göras med öppen dörr, får inte salta och peppra längre, äta äcklig mat som andra väljer, vara andra till lags, alltid sköta mig och liknande, så då orkar jag inte. Det finns ingen motivation till att bli frisk. Försökte ärligt under 4 veckor och inget förändrades, jag har inte heller något vidare tålamod så jag är trött på att försöka. Jag har inte ätit något sedan jag kom hem och jag kommer inte äta något på ett bra tag. För att visa att jag inte skojar, att det inte är kul med massa jävla regler som aldrig försvinner, trots att jag skött mig.
Förstår ni min frustation? Förstår någon att jag inte orkar att dem leker med mig? "Du får tillbaka förtroendet sakta och lite i taget." - Jag hade samma jävla regler trots att jag hade skött mig under en hel månad, gått upp i vikt som jag skulle och ätit som jag skulle och mådde bättre. Men tillslut när jag inte fick någon belöning föll jag ner igen.
Tänker skolka från dagvården.
Ingen förstår mig och jag är så jävla ensam.
A Few Small Bruises
Det är väldigt sällan som jag kan sätta ord på min ångest; Den bara finns där.
Titt som tätt träder den fram tydligare och sköljer över mig som en kall våg utav vatten.
Då får jag alltid sitta stilla, andas djupt och övertala mig själv om att det inte finns någonting att bli förstörd över, inte igen i alla fall.
Oftast fungerar det, och några minuter senare sjunker vattnet undan igen.
Jag har fått höra av en vän att jag är stark, kanske är det så.
Kan även kanske vara helt tvärt om,
och det är vid dessa tillfällen som svagheten lyser igenom den mask som jag klätt mig i. Kanske behöver alla människor maskera sig själva ibland,
för det är väldigt sällan som man gillar att se sig själv känner jag.
Jag vet inte, det är mycket som är oklart i min värld.
Jag kan inte se mig själv i spegeln längre.
Allt jag känner vid de sekunderna jag ser mig själv är ett oändligt hat.
Som en horisont full med hat, alltså inget slut på allt hat.
Hur blev det såhär? Vart började allt hat emot mig själv? Varför får alla andra känna sig värdiga och bra, men inte jag?
Är det såhär det är menat att vara?
Trots ton med smink och fejkleenden räcker det inte.
Man ser genom mig.
Man ser mig.
Tjejen utan drömmar.
Tjejen utan självförtroende.
Tjejen med bara hat.
För er som ville veta lite om mig.
Tjaaa... Tänkte dra min historia, lite om mig och hur jag hamnat där jag hamnat men samtidigt vill jag vara lite anonym.
Jag är 15 år alltså 97:a. Jag går vanligtvis i skolan, 9:an men är sjukskriven just nu. Om ett år börjar jag gymnasiet och jag är jäkligt sugen på att gå naturvetenskapsprogramet. Mina betyg räcker till det och jag hoppas innerligt att jag kommer in, annars vore det en undergång. Har liksom inte någon annan plan på vad jag vill.
Jag älskar att träna och har gått i fotboll men slutade för något år sedan.På senare tid har min träning bestått utav löpning, pw, spinning, boxning, friskis och svettis pass och liknande. Men det är något jag är tvungen att avstå från just nu. Bor i västmanland med min mor och far. Jag gillar Håkan Hellström, Kent och Melissa Horn. Jag är någorlunda modemedveten tjej som vanligtvis är väldigt glad och sprallig. Gillar att skriva. Har höga krav på mig själv. Är inte bra på så mycket.
I februari började jag räkna kalorier, började tänka kompensationstänk och emellanåt hetsäta. Ingen frukost, lunch men en minimal middag för att mina föräldrar inte skulle misstänka något. Då vägde jag 53 kilo till mina ynka 153 cm. Jag kände mig ofta äcklig och ful. Tappade ganska mycket i skolan då jag sällan lyckades på proven osv. Ville ha bättre betyg, ville ha bättre resultat på träningar. Ville klippa bort allt fett, finna något jag var bra på. Jag hade kompisar med ätstörningar och inspirerades. Min farfar dog i februari och vi åkte på begravningen i ett annat land, där höll ingen koll på vad jag åt och inte åt. Så där började allt. Jag åt helt enkelt inte, och det var så lätt. Så underbart att se resultaten på vågen, alltid ner. Kände lyckoruset varje gång och blev motiverad till att fortsätta. Sedan när vi kom hem skulle vi ha den klassiska skolvägningen. Vågen visade 49 och det blev mycket frågor men jag sa att min farfar hade dött och jag hade haft mindre aptit så det gick lätt förbi. Jag fortsatte min grej, tränade varje dag efter skolan, cyklade som en galning till friskis och svettis, körde pass. Mor och far var bara glada över att jag hittat något jag gillar att göra och dem var så inne i sina jobb så det fanns inte plats över för att tänka på vad jag egentligen höll på med. Veckor gick och det var dags för prao. Jag praoade med min bästa vän och jag hade inte ätit på ett tag/ spytt då jag ätit, så jag var ganska svag men jobbade på hårt. Vid luncharna vi åt tillsammans, spydde jag oftast eller kastade maten och sa att jag inte hade någon aptit. Dem frågade och jag förnekade.
Skrev långa sms, och jag svarade att dem inte skulle säga något eftersom dem inte var bättre.
Blev efter ett tag kallad till skolsystern, och hon hade kallat på skoldoktorn. Dem undersökte mig och vägde mig igen eftersom dem hade fått ett anonymt tips.Jag tror att det var en av mina lärare som märkte.
I alla fall så såg dem min viktnegång, kontaktade mina föräldrar och ätstörningsenheten. Fick börja där och jag var och är fortfarande trotsbarnet, den envisa. Veckorna gick och det blev värre, folk la sig i, fick tabletter, olika matscheman, erbjudan till inläggning, mina föräldrar sjukskrevs. Jag tackade nej till inläggning då jag inte såg det som aktuellt. Trots att jag var fast i ett ont mönster, kalorier, träning, fasta, kompensation... Åkte in till akuten x antal ggr för att jag mådde så dåligt för mina dåliga värden.
Men det var inte förrän för fyra veckor som dem kunde tvångsinlägga mig. Helt vanligt möte på ätstörningsenheten och sedan vägde dem mig och jag hade gått ner. Dem kallade in doktorn där och hon ringde upp till avdelningen och jag blev tvångsinlagd, var inlagd i 4 veckor och nu har jag fått börja på dagvård.
Jag vill inte bli tjock och fuskar ofta. Även om det finns någon liten längtan till att bli frisk så är jag för misslyckad för det.
Jag kör på det jag kan säkert, svälta och fuska. Min livsstil. Runt 32 kilo, 155 cm. Hur gick det här till?
Några frågor om mig?
Lövfyllda Gator, Långa Nätter.
Ännu en natt då jag somnar in efter alldeles för många rosa runda piller.
Jag koncentererar mig på att försöka andas då panikångesten tagit över mig denna kalla höstkväll.
Förr älskade jag den kyliga knapriga höstluften i mina lungor men nu är den min svaghet. För även om gatorna är pryda med färgglada höstlövsfärger så är allt så grått och mörkt. En enorm tyngd och sorg ligger över gatorna.
Eller kanske är det jag som bär på dem?
Några skärsår adderat med flertal rosa piller senare är det en inre kamp att hålla sig vaken.
Godnatt världen, imorgon kommer bli en äckligt hemskt dag.
Wish me luck.
Estella.
Mina tips!
Kaffe och grönt te. - ökar förbränningen.
Kanel. - ökar förbränningen.
Stark mat/ starka kryddor. - ökar förbränningen.
Frysta bär. - innehåller väldigt lite kalorier och kan vara bra ifall man är sugen på något och det är mättande.
Iskallt vatten med citron. - ökar förbränningen.
Ät något litet var tredje timme. - ökar förbränningen.
Vara ute när det är kallt, alltså när man fryser. - ökar förbränningen.
Promenad innan frukost. - skitbra för förbränningen.
Kalorisnåla livsmedel:
Yoggis miniyoghurt, 35 kcal/dl.
Knäckebröd, ca 35 - 40 kcal/st.
Olika soppor.
Arlas lättfil, ca 30 kcal/dl.
Äggvita, ca 15 kcal/st.
Havregrynsgröt, 68 kcal/100 gram.
Minikeso, vet ej hur mkt kcal.
Rökt skinka, ca 7 kcal/skiva.
Grönsaker och frukt.
Har du något tips?
Frusen och svag.
Mår ganska skit idag.
Tårarna slutar aldrig. Jag saknar att träna på riktigt, känna mig helt utmattad efter ett träningspass, känna träningsvärken dagen efter, som en bekräftelse på ett bra pass. Gråtit i flera timmar. Mamma ringde Marie som är min behandlare på ätstörningsenheten och frågade ifall jag fick gå på spinningspasset idag.
Självklart inte. Jag är inte värd det än.
Gissa hur jävla ledsen jag är? Hur mycket ångest jag har? Jag bryter ihop.
Jävla skitliv.
Hela världen snurrar.
Jag ska vara stark.
Trots att mitt hjärta slår ojämna slag, och dubbelt så ska jag andas. Jag ska inte bli rädd. Jag ska inte äta. Druckit ett glas Sprite Zero och en kopp kaffe. Även om det säkert vara förvärrade situationen är jag ganska mätt nu. Så mätt att jag inte tänker äta något, jag ska vara stark och stå emot ena halvan av mig.
Bara för att min kropp spökar och världen snurrar betyder inte det att man ska äta. Det är faktiskt en skön känsla. Lyckad känsla med andra ord. Jag kan leva med den, det är som en bekräftelse på att jag varit duktig, att jag kommer snart bli smal.
Vem försöker jag lura? Jag har inte alls varit duktig. Spegeln säger allt. Jag är tjockare än någonsin. Jävla skitnatt. Jävla helvete liv. Jävla rakblad.
Svimmat två gånger idag, hur undviker man sådant? För råkar jag svimma framför någon lär det bli akward.
Tips?
Har jag blivit galen?
Det är inte jag som utför några handlingar - jag står bredvid och kollar på utan kontroll.
Ser på en kropp, som ser ut som jag - men kroppen bär inte på mina tankar.
Det var inte jag som låg över en skoltoalett tidigare idag och spydde upp näringsdrycken - det var min kropp, som någon annan har tagit över och styr.
Kan ni se det, eller är det bara jag som är galen?
Dagens kaloriintag:
3 näringsdrycker (spydde upp dem.)
1 sallad från salladsbaren
3 koppar kaffe.
1,5 msk kanel.
1/2 dl frysta bär
1 dl lättglass. (fyfyfyfan.)
5 glas iskallt vatten med citron.
= 900 kalorier på näringsdryckerna, men räknas dem då jag spytt upp dem? Annars är det 350 kalorier idag.
Jag är välmedveten hur jag svikit alla som trodde på att jag skulle kunna dricka mina näringsdrycker och behålla dem. Men det är så, någonstans på vägen är alla dem skuldkänslorna inte på riktigt. Jag kan inte se det som ett fel. Även om folk säger att dem är besvikna. Och även om det skär i mitt undermedvetna att se besvikelsen i deras ögon, så är det inget som riktigt gnager. Jag är tjock och ska bli smal. Det är en bra ursäkt.
Har gjort 200 upphopp, 300 armhävningar, 250 situps, hopprep i 10 minuter, plankan i 5 minuter.
Får räcka för idag, då jag även sprungit runt som en vilsen virrig höna på stan. Behövde ett par nya svarta jeans.
Antingen satt dem för pösigt, var för långa, var för tighta men tillslut köpte jag ett par dr denim. Storlek XXS.
I can't believe it really. Dem sitter perfekt. För ett halv år sedan fick jag inte ens dem över knäna.
Jävla lyckorus jag fick. Sedan kom tjockis-känslorna och Ana ikapp och skrek.
Har ni några frågor? Vill ni att jag ska blogga om något speciellt? Det gör jag gärna, säg bara vad!
Estella.
Not Thin Enough
En hektiskt söndag.
I pizzaslice senare. Kände för varje tugga hur fettet satte sig på mina lår. Hur hela jag växte till en stor rund bulle.
Ångesten slet sig på, fick mig att bli någon jag inte är. Hur saker och ting kunde bli såhär fel förstår jag inte riktigt.
Någonstans påvägen så förlora jag mig själv och slog mamma och skrek hur jävla dum hon var.
Mamma som bara vill mig väl, mamma som inte vill se sin dotter dö.
Inatt har jag ännu inte tagit några rosa runda piller, så allt har kommit ikapp.
Men jag har hunnit baka chokladcupcakes till mamma som ett fint förlåt. Även om mitt beteende emot henne och mot omvärlden är oförlåtligt så är det deras fel.
Man ska inte lägga sig i. Dem vet inte hur det är.
Att ständigt se sig i spegeln och se alla brister och fel. Börja gråta för att felen aldrig ta slut.
Se hur fettet dallrar, hur man blir fetare för varje dag som går. Jag är äcklig.
Misstag ska rättas till. Jag ska bli smal.
Dagens kaloriintag:
1 pizzaslice
2 mandariner
3 koppar kaffe. (bra för förbränning)
1 matsked kanel.(bra för förbränning)
6 glas iskallt vatten med citron.(bra för förbränning)
= Ungefär 450 kalorier
Har hoppat hopprep i 20 minuter, gjort 500 situps, 250 armhävningar och gjort plankan i 15 minuter. (Med pauser). Tack för alla fina tips jag fick igår, kunde sova med ett någorlunda gott samvete.
Vågen visar 32,1. Det går framåt.
Och ännu längre fram ska jag.
Har fått tillåtelse att ta ledigt från dagvården i två dagar, dessa två dagar ska jag vara i skolan.
Alltså, maten är helt mitt eget ansvar och jag har massa tid att träna på.
Bara jag inte tappar kontrollen. För det vore synd, nu när det går någorlunda bra.
Dock inte bra nog men ah. Ni fattar. Det går framåt.
Godnatt fina människor.
