Varit på dagvården, sedan åkt till ätstörningsenheten för att träffa min behandlare Marie. 

Vi pratade i en och en halvtimme. Eller hon pratade, jag nickade. 

Orkar inte sura, orkar inte försöka få henne förstå. 

 

Hon sa att skolan och träningen var långt bort även fast jag gått upp i vikt. 

Vi pratade om att ljuga för sig själv, ångest, vikt och mat. 

Mamma har berättat för min andra behandlare, Madeleine, hur galen jag varit när jag har haft hög ångest. 

Och jag har varit galen. Sprungit ut i minus kläder, nyduschad med bara handduk runt kvarteret, cyklat ner till hamnen med en theralenburk, sovit i en skog över en natt och gud vet vad. Listan kan bli lång. 

Så jag ska träffa läkare Lotta igen för att tala om yttligare medicin eller högre dos. 

 

Sedan så bokade hon tid hos min tandläkare imorgon. Jag är nervös, vet att jag kräkts sönder mina tänder. 

Jag är så rädd, för vad min tandläkare ska säga. Hur många karies hon måste laga. 

Känner mig hemsk, måste vara jobbigaste patienten. 

 

Förövrigt har jag ätit för mycket idag, ligger på 1300 kalorier. Så äckligt och fet. 

Men jag tänker ljuga mig genom behandlingen. Bli fetare, och när dem släppt mig och jag får fria tyglar så kör jag hårdare med att sträva med viktnedgång mer än någonsin förr. 

 

Just nu dricker jag 2 näringsdrycker utanför matschemat för att gå upp 0,5 kg - 1 kg i veckan.

Och imorgon är det vägning igen. Snart kanske jag får trappa ner? Börjar bli drygt. 

 

Annars vet jag inte om jag borde och ska fortsätta med bloggandet. Jag är jätteglad för alla läsare, men jag vet inte om jag vill vara någon pro-ana blogg. 

aja puss och skriv vad jag kan göra för er, som tack för att ni svarade på mitt skolarbete sak!

 

I alla fall har jag varit på dagvården idag. Var väldigt jobbigt vid frukosten och lunchen, men mellanmålen gick väl an. Hade två möten efter dagvården och jag önskar att jag aldrig hade gått på dem. I alla fall inte det på ätstörningsenheten. Jag grät 10000 ggr om och ingen jävel förstod mig. Jag har haft en längtan till att bli fri från allt det här med anorexin. Men eftersom jag inte får träffa kompisar (knappt), förlorat 2 pojkvänner pgr av detta, inte får ta promenader eller träna alls, duscha måste göras med öppen dörr, får inte salta och peppra längre, äta äcklig mat som andra väljer, vara andra till lags, alltid sköta mig och liknande, så då orkar jag inte. Det finns ingen motivation till att bli frisk. Försökte ärligt under 4 veckor och inget förändrades, jag har inte heller något vidare tålamod så jag är trött på att försöka. Jag har inte ätit något sedan jag kom hem och jag kommer inte äta något på ett bra tag. För att visa att jag inte skojar, att det inte är kul med massa jävla regler som aldrig försvinner, trots att jag skött mig. 

 

Förstår ni min frustation? Förstår någon att jag inte orkar att dem leker med mig? "Du får tillbaka förtroendet sakta och lite i taget." - Jag hade samma jävla regler trots att jag hade skött mig under en hel månad, gått upp i vikt som jag skulle och ätit som jag skulle och mådde bättre. Men tillslut när jag inte fick någon belöning föll jag ner igen. 

Tänker skolka från dagvården. 

 

Ingen förstår mig och jag är så jävla ensam. 

Vad var det jag sa igår? Kontroll. 

Jag är fortfarande väldigt bevakad och kontrollerad av andra. 

Även om jag nu är utskriven och har börjat dagvården istället. 

 

Får man bryta ihop totalt? 

Får man fly från det jobbiga? 

Rymma? 

 

Tankarna är överväldiga och jobbigt. För varje andetag behövs en stor ansträgning. 

Att leva med att man äter 2000 + kalorier varje dag är inte lätt. 

Jag har skadat mig igen, bränt och skurit mig. 

Min värld faller ihop. Mitt liv är inget liv att leva. 

 

Hur kunde jag vara så optismistisk igår? Hur kunde jag tro att jag skulle klara att komma undan?

Jag ljuger människor jag älskar rakt upp i ansiktet. 

 

Det är tungt nu. Imorgon är en ny dag. 

Jag orkar inte förvänta mig något annat än att det kommer gå skit. 

Jag orkar inte bli besviken nå mer. 

 

Åt som en ko på dagvården. Mackor, kött, ris, mjölk, OST. 

Misslyckad liten fjant. Jag vill inte bli frisk, vill inte bli tjockare, vill ha kontroll. 

 

32,5 kilo visar vågen. 

4 kilo kvar tills jag når mitt mål. Inte mitt slutgiltiga mål, ett delmål. 

Jag ska nå varje ben, jag ska kunna räkna revbenen utan att tveka. 

Se mina bens ben, nyckelben, ryggkotor fullt ut. 

 

Man får fråga mig frågor. 

Kram Estella.