Hej, nu när svaren på frågestunden är uppe har jag även skapat en mail. 

Ni får maila om vad ni vill, lära känna varandra, hjälpas åt, eller bara prata. 

Tänkte att det vore trevligt nu när jag har över 150 stycken söta läsare, så vore det trevligt att lära känna er. 

Eller bara prata. Vet själv hur jobbigt det är att vara ensam. 

 

Kram.

Tjaaa... Tänkte dra min historia, lite om mig och hur jag hamnat där jag hamnat men samtidigt vill jag vara lite anonym.

 

Jag är 15 år alltså 97:a. Jag går vanligtvis i skolan, 9:an men är sjukskriven just nu. Om ett år börjar jag gymnasiet och jag är jäkligt sugen på att gå naturvetenskapsprogramet. Mina betyg räcker till det och jag hoppas innerligt att jag kommer in, annars vore det en undergång. Har liksom inte någon annan plan på vad jag vill. 

Jag älskar att träna och har gått i fotboll men slutade för något år sedan.På senare tid har min träning bestått utav löpning, pw, spinning, boxning, friskis och svettis pass och liknande. Men det är något jag är tvungen att avstå från just nu. Bor i västmanland med min mor och far. Jag gillar Håkan Hellström, Kent och Melissa Horn. Jag är någorlunda modemedveten tjej som vanligtvis är väldigt glad och sprallig. Gillar att skriva. Har höga krav på mig själv. Är inte bra på så mycket. 

 

I februari började jag räkna kalorier, började tänka kompensationstänk och emellanåt hetsäta. Ingen frukost, lunch men en minimal middag för att mina föräldrar inte skulle misstänka något. Då vägde jag 53 kilo till mina ynka 153 cm. Jag kände mig ofta äcklig och ful. Tappade ganska mycket i skolan då jag sällan lyckades på proven osv. Ville ha bättre betyg, ville ha bättre resultat på träningar. Ville klippa bort allt fett, finna något jag var bra på. Jag hade kompisar med ätstörningar och inspirerades. Min farfar dog i februari och vi åkte på begravningen i ett annat land, där höll ingen koll på vad jag åt och inte åt. Så där började allt. Jag åt helt enkelt inte, och det var så lätt. Så underbart att se resultaten på vågen, alltid ner. Kände lyckoruset varje gång och blev motiverad till att fortsätta. Sedan när vi kom hem skulle vi ha den klassiska skolvägningen. Vågen visade 49 och det blev mycket frågor men jag sa att min farfar hade dött och jag hade haft mindre aptit så det gick lätt förbi. Jag fortsatte min grej, tränade varje dag efter skolan, cyklade som en galning till friskis och svettis, körde pass. Mor och far var bara glada över att jag hittat något jag gillar att göra och dem var så inne i sina jobb så det fanns inte plats över för att tänka på vad jag egentligen höll på med. Veckor gick och det var dags för prao. Jag praoade med min bästa vän och jag hade inte ätit på ett tag/ spytt då jag ätit, så jag var ganska svag men jobbade på hårt. Vid luncharna vi åt tillsammans, spydde jag oftast eller kastade maten och sa att jag inte hade någon aptit. Dem frågade och jag förnekade. 

Skrev långa sms, och jag svarade att dem inte skulle säga något eftersom dem inte var bättre. 

Blev efter ett tag kallad till skolsystern, och hon hade kallat på skoldoktorn. Dem undersökte mig och vägde mig igen eftersom dem hade fått ett anonymt tips.Jag tror att det var en av mina lärare som märkte. 

I alla fall så såg dem min viktnegång, kontaktade mina föräldrar och ätstörningsenheten. Fick börja där och jag var och är fortfarande trotsbarnet, den envisa. Veckorna gick och det blev värre, folk la sig i, fick tabletter, olika matscheman, erbjudan till inläggning, mina föräldrar sjukskrevs. Jag tackade nej till inläggning då jag inte såg det som aktuellt. Trots att jag var fast i ett ont mönster, kalorier, träning, fasta, kompensation... Åkte in till akuten x antal ggr för att jag mådde så dåligt för mina dåliga värden. 

Men det var inte förrän för fyra veckor som dem kunde tvångsinlägga mig. Helt vanligt möte på ätstörningsenheten och sedan vägde dem mig och jag hade gått ner. Dem kallade in doktorn där och hon ringde upp till avdelningen och jag blev tvångsinlagd, var inlagd i 4 veckor och nu har jag fått börja på dagvård. 

Jag vill inte bli tjock och fuskar ofta. Även om det finns någon liten längtan till att bli frisk så är jag för misslyckad för det. 

 

Jag kör på det jag kan säkert, svälta och fuska. Min livsstil. Runt 32 kilo, 155 cm. Hur gick det här till?

 

Vad var det jag sa igår? Kontroll. 

Jag är fortfarande väldigt bevakad och kontrollerad av andra. 

Även om jag nu är utskriven och har börjat dagvården istället. 

 

Får man bryta ihop totalt? 

Får man fly från det jobbiga? 

Rymma? 

 

Tankarna är överväldiga och jobbigt. För varje andetag behövs en stor ansträgning. 

Att leva med att man äter 2000 + kalorier varje dag är inte lätt. 

Jag har skadat mig igen, bränt och skurit mig. 

Min värld faller ihop. Mitt liv är inget liv att leva. 

 

Hur kunde jag vara så optismistisk igår? Hur kunde jag tro att jag skulle klara att komma undan?

Jag ljuger människor jag älskar rakt upp i ansiktet. 

 

Det är tungt nu. Imorgon är en ny dag. 

Jag orkar inte förvänta mig något annat än att det kommer gå skit. 

Jag orkar inte bli besviken nå mer. 

 

Åt som en ko på dagvården. Mackor, kött, ris, mjölk, OST. 

Misslyckad liten fjant. Jag vill inte bli frisk, vill inte bli tjockare, vill ha kontroll. 

 

32,5 kilo visar vågen. 

4 kilo kvar tills jag når mitt mål. Inte mitt slutgiltiga mål, ett delmål. 

Jag ska nå varje ben, jag ska kunna räkna revbenen utan att tveka. 

Se mina bens ben, nyckelben, ryggkotor fullt ut. 

 

Man får fråga mig frågor. 

Kram Estella.

Min väg till 28 kilo. 

På något sätt ska jag försöka komma undan med detta, trots att jag är inlagd nu. 

Imorgon skrivs jag ut och börjar på dagvården istället. Då kan jag bli smal. Förbränna alla kalorier. Ha kontroll. 

Jag ska bli smal, smal på riktigt.

 

Dem har veckorna som jag har varit inlagd, har varit ett perfekt tillfälle för att planera framtiden i minsta lilla detalj. 

Det finns inga plats för misstag, finns ingen plats för annat än perfektion. Jag kan inte misslyckas nu. 

Inte igen. Vattentät plan. 

 

Jag orkar inte försöka bli frisk från anorexin längre. 

Jag får bra vård men man måste verkligen vara med på tåget för att det ska fungera. 

Jag har försökt, men jag vill inte bli tjockare. Jag vill bli smal. 

Annars vill jag inte leva liksom, jag finner inte livet värt isåfall. 

 

Jag har flera vänner men känner mig så ensam. 

Världen är en mörk plats och det finns ingen tillit. 

Inga snälla leenden som är ärliga, inga snälla ord. 

 

Ingen snäll ärlighet. 

Vad är det här för jävla värld? 

 

Men det kan vara jag som är trasig. 

Som då. Som alltid. 

Det kan ju vara så. 

 

Estella. ♥