Fjäderlätt och älskad

2015-04-13 | 22:13:50 | Allmänt |(1) Kommentarer

Jag har aldrig slutat drömma om att vara fjäderlätt och vacker.
Jag har aldrig slutat drömma om att kunna se strukturen på mitt skelett, kunna känna varendaste ben i kroppen.

Jag ser människor som gått vidare, raderat sina bloggar, träffat någon, hittat sin egen mening med livet. Medan man själv faller tillbaka, önskar hellre än något annat att fylla sitt liv med sin dröm, att försöka lyckas för en gångs skull. All kontroll, all självdisciplin är så långt borta för stunden. 

Jag vill duga till något, jag vill att människor ska se på mig och tänka att jag är duktig. 
Jag vill vara en förebild för alla tjocka människor som mig själv, för att visa att det går. 
Jag vill lyckas med något, jag vill vara bra nog till något. 
För vill vi inte alla känna att vi är dugliga och omtyckta?

Denna gång ska jag lyckas. 
Jag orkar inte den ständiga ångesten längre, nätterna som slutar i gråt, klösande, slag, kräkningar och så mycket hat. 

 

Ny blogg

2014-04-13 | 13:24:27 | Allmänt |(1) Kommentarer
Jag startade upp en ny blogg, glitterhjerta.blogg.se nyss där jag kommer skriva om mitt liv idag. 
Är ni nyfikna så får ni kika in där och skriv gärna en kommentar så jag vet vilka ni är! Saknar ju trots allt er fina människor. 
 
Tack för att ni finns och jag hoppas ni fortfarande kämpar och är starka!

Min sanning och mitt avslut

2013-04-02 | 14:51:11 | Allmänt |(7) Kommentarer
Hej alla fina människor. 
Fortfarande är det folk som mejlar, smsar, kik:ar och kollar in här på bloggen. 
Det är fint att folk fortfarande bryr sig. 
 
Med mig är det finfint nu. 
Som tidigare sagt är jag friskförklarad, vilket jag förr trodde var omöjligt att bli. Så till er som är i den där situationen, där man tänker att det är hopplöst att fortsätta försöka bli frisk, så tänk om, tänk rätt. 
Jag brottades ofta med tanken av att vilja bli frisk men inte vilja se mig själv bli tjockare. 
I början grät jag flera gånger per dag när jag jämförde min kropp med gamla bilder. Men med tiden lär man sig acceptera sig själv och man ser ganska snart att man inte såg helt frisk ut. 
Jag tycker fortfarande det är fint med smala människor, men jag vet att det inte är värt det. 
En sak som fick mig lite mer i rätt riktning, som jag inser nu i efterhand var just inläggningen och dagvården som jag fått så många frågor om på mejlen. Så här kommer en liten överblick. 
 
Nu i efterhand inser jag att jag verkligen skulle nått botten ifall jag inte blev räddad, ifall jag inte blev inlagd den där morgonen innan höstlovet. Vi hade praovecka i skolan och jag och min kompis praoade på en kinaresturang. Andra dagen hade jag möte på äs-enheten i västerås som jag trodde bara skulle bli som vilket samtal som helst där dem försökte hjälpa mig men triggade bara igång mig. Men jag vägdes och alla blev oroliga. Min läkare kallades in och jag blev tvångsinlagd på 99:an för anorexi. I rullstol fick jag färdas dit, fick ett fult armband som jag fortfarande har kvar, blev guidad runt på avdelningen och blev visad till mitt rum. Där satte jag mig på sängen och utan mobil (man fick inte ha den hela tiden ifall den hade kamera eftersom det är sekretess på avdelningen), och bara undrade hur sjutton jag hamnade där. Jag som skulle vara på praon och skratta ihjäl mig åt kineserna med min kinesvän.
I en kvart fick jag ha min mobil på mitt rum och jag smsade mina kompisar. Dem var bara glada över det och seriöst. Jag ville bara gråta, hur kunde dem säga så? 
Mamma åkte till skolan och snackade med min mentor.Lärarna var förstående och mejlade det viktigaste så att jag kunde hänga med trots att jag inte kunde vara i skolan. Något jag uppskattar sjukt. På avdelningen fick jag även träffa en sjukhuslärare som hjälpte mig lite med att strukurera upp skolarbetet. Och eftersom jag var i svältläge så förstod jag inte mycket och måste ha uppfattats väldigt efterbliven. Förstår inte hur hon orkade med mig vi satt liksom med ett mattetal i tjugo minuter minst. Så ifall du känner att du har svårt att koncentrera dig jämfört med tidigare kan det vara just ätstörningen fel. Det behöver inte nödvändigtvis vara fel på dig. Tro mig. 
Nu när jag äter som jag ska kan jag lösa samma mattetal som tog tjugo minuter förut, på typ 2 minuter. 
Jag kan kolla på en film, eller läsa en bok utan att behöva läsa om hela sidan för jag glömt vad jag läst. 
 
Men i alla fall, på avdelningen fanns ett kök, där vi inte fick vara eftersom det fanns knivar och vassa saker man kunde skära sig med, det fanns ett pingisbord i ett rum där det också fanns en crosstrainer (jag och en tjej jag träffade där brukade smyga oss dig och köra på crosstrainern samtidigt och bränna 10 kalorier tills vi ramlade ihop av garv eller blev utskällda), jag fick egentligen inte vara i det rummet för anorexin. Jag fick bara typ hålla på med lugna saker vilket var sjukt tråkigt eftersom jag är en aktiv person. Sen fanns det ett vardagsrum, där det fanns en tv men tv:n fick man bara kolla på kvällar under kvällsmålen vilket jag knappt kunde göra för att jag ville inte äta kvällsmålet och så var vi tvugna att sitta i matsalen istället, för att jag inte skulle störa dem andra med mina skrik och gnäll(sååå töntig jag var). Det fanns också ett pysselrum. 
Sen fanns det ju sovrum, jag hade nummer fyra. 
 
Några har frågat hur en dag såg ut för mig där så this is it: 
Vaknade runt 6 och mådde allmänt skit för att jag hade hellre inte vaknat alls. Försökte läsa lite tills en sjuksköterska kom in och skulle ta puls och blodtryck, vissa dagar även vägning. Sen fick jag ångestdämpande, theralen i flytande form. Jag tror nu i efterhand att jag fick en för stor dos, för jag minns att jag alltid blev snurrig och luddig. Sen var det frukost och eftersom jag hade för dåliga värden så fick jag äta hälften av det jag skulle i början, alltså en lingongrova, en matsked smör, en skiva ost och ett glas juice (var alltid noga med att det skulle vara två centimeter mindre än kanten. Jag fick aldrig bre min macka själv. Det var otroligt jobbigt eftersom jag hatade smör och ost. Nu i efterhand tackar jag för att dem tvingade mig, annars skulle jag aldrig kunna äta det. Jag var så sjukt rädd för att gå upp i vikt så ibland höll jag andan när jag åt, för att inte lukta in några kalorier. 
Jag satt med en behandlare mitt emot mig, som satt och stirrade på mig. Försökte få kontakt med mig och prata om vardagliga saker för att jag inte skulle tänka. Stressade mig och sa att det var x minuter kvar. 
Grejen där var att man skulle äta upp allt inom 20 minuter. Jag lyckades inte med det en enda gång under hela min vistelse där. Lyckades man inte äta upp allt under de 20 minutrarna beräknade behandlaren hur mycket man ätit och hade man inte ätit något så fick man två näringsdrycker och hade man ätit halva så fick man en näringsdryck. Kastade man näringsdryckerna eller vägrade blev man sondmatad. Väldigt hårt. 
 
Jag brukade äta sjukt segt, och allt kladda av smöret från mackan på mina händer i smyg. Efter några dagar märkte man vilka som man kunde lura och vilka man inte kunde lura. Jag hatar mig själv för att jag ljög så sjukt mycket under min sjuka period. "Jag ska bara tvätta händerna, det blev kladdigt" och egentligen gick man in på toan och spydde upp frukosten. Men det funkade bara med vissa, andra följde med på toa när man skulle tvätta händerna eller kissa. 
Jan, Elin och Mia var mina favoriter. Och en utlänningkille jag glömt namnet på. 
Sussie, agneta och gamlingarna var bara helt okänsliga och hade inget hjärta alls. 
 
Efter frukosten var man tvungen att ligga still i sängen i en timme för att inte förbränna det man precis ätit. 
Många gånger skrek jag, grät och bara tänkte ut sätt att ta livet av mig. 
Vilket självklart var i princip omöjligt eftersom dem har tagit bort allt, letat genom alla väskor för att försäkra sig om att man inte har något vasst eller något man kan ta livet av sig med. Så inte halsdukar, hörlurar, rakhyvlar, pennvässare osv var tillåtet.(Det var en mer säkerhetsgrej för dem som var inlagda för självmordtankar, vissa satt och försökte cutta sig med schackpjäser). Varje kvart blev jag tilltittad och jag fick inte heller gå på toa under denna timmen. Var jag absolut tvungen så var en sjuksköterska tvungen att följa med. Toalettdörrarna låstes för min skull. Dem andra undrade alltid varför. Men hur förklarar man för någon som inte har en ätstörning att det är ett säkerhetsgrej för att jag inte skall spy upp maten eller smygträna? 
 
Efter den timmen ville jag alltid gå ut på promenad men skulle jag ut så var jag tvungen att färdas i rullstol (för att inte förbränna). Istället var jag på innergården, självklart med en behandlare. Dem brukade alltid fråga vad jag tänkte på, om mig och mitt liv och ifall jag hade självmordstankar, ifall jag var rädd för mig själv, vad jag ville göra osv. Jag ljög inte alltid. Ibland, när tårarna forsade och allt kändes hopplöst berättade jag för Jan. Mörka tankar såsom att dricka målarfärg, bränna mig med stenar, rymma osv. Dem nätterna hade jag ständig bevakning. Det är jag grymt tacksam för idag. 
 
Efter jag varit ute hade jag ibland möte med överläkaren på stället. Hon var alldeles för snäll och den enda som ville mitt bästa. Hon frågade alltid vad jag ville och även ifall allt inte gick att fixa eftersom jag inte var frisk nog så försökte hon alltid. Jag fick permission för att träffa mina vänner någon dag, shoppa en annan dag och vara hemma över en kväll. Även om jag misskötte permissionen så fick jag en till veckan efter. 
Hon var verkligen en av de finaste människorna, Margit hette hon. cred till henne. 
Dock var det alltid en önskan hon inte kunde uppfylla, att skriva ut mig. Hon såg tårögd ut när hon sa att det vore tjänstefel ifall hon gjorde det. Då sa jag dumma saker. Jag ångrar mig så sjukt nu. 
Hur kan man vara så egocentrisk och elak? Jag hade verkligen tappat bort mig själv. 
 
Lunch var ungefär som frukosten, men såklart med mat. Fick aldrig välja mat själv för dem trodde att jag skulle välja det kalorisnålaste. Så dem tog bara något. Sjukhusmat var inte så äckligt som jag trodde. 
Även om en portion innehöll runt 700 kalorier. (Det vet jag för att det finns alltid ett papper bredvid och mina behandlare glömde att ta bort det från min bricka, eller så såg jag på michelles bricka. 
Hon var en kompis jag träffade där. Hon var inte inlagd av samma orsak som jag. Men det jobbiga var att hon knappt åt och hon fick gå ändå. Jag var tvungen att äta upp allt eller dricka näringsdrycker. Jag frågade alltid ifall dem inte också var tvugna att äta upp. "Nej, du är sjuk i anorexi. Dem är friska med sunda tankar kring mat. Du har svält dig själv, det är därför du är här. För att ätträna." Jag grät alltid. 
For till min egen värld. Tuggade 32 gånger, svalde. Varje tugga var kalorier, inte mat, kalorier =kilon. 
Hjärnan kunde aldrig sluta räkna. Tänka på fettma. 
5 stora potatisar, en köttbit, 1/2dl sås, grönsaker, 2 deciliter mjölk och ett äpple. 
Jag blir spyfärdig. Usch. Åt aldrig upp. Vissa gånger sprang jag därifrån. 
Sen ångrade jag mig när jag blev sondmatad genom näsan. 
 
Sen mellanmål, middag, kvällsmat. Allt var lika jobbigt. 
På kvällarna satt jag och michelle i pysselrummet och fyllde i teckningarna med färg. 
Pratade om våra liv, om frihet, om sätt vi skulle rymma. 
Tillslut fick vi inte vara ensamma längre. 
Varje natt fick jag sömntabletter. En högre dos än någon annan. 
Innan jag somnade speglade jag och en sjuksköterska. 
Det var bara löjligt. Ett sätt för dem att få reda på saker som pågick. 
Ibland ville dem spela monopol eller yatzi med mig bara för att snacka. 
Jag sa inte så mycket, jag trodde bara att du ville lura mig. 
Jag såg dem som mina fiender. 
 
Med Mia gick allt lättare. Hon kände också min mamma personligen så hon var extra snäll emot mig. 
Hon och jag satt i timmar och pratade om fina saker. Hon var så motiverande. Bäst på att trösta när jag kände mig som en tjock elefant. Henne kunde man skämta med och hon lyssnade alltid. Hon sa alltid att jag såg sjuk ut och att hon var rädd för att jag skulle tyna bort. Hon har sett människor dö i anorexi. 
Jag tror att hon var den enda som verkligen brann för sitt jobb. Hon mejlar fortfarande mig och vi har en fin kontakt (genom min mamma). Hon betyder verkligen massor, utan henne så hade jag gått förlorad. nejmen. 
Ni fattar. Det finns även guld i bland allt skit. Det är guldet som betyder något, som gör skillnad. 
Efter ett tag så blev min kontaktperson Mia eftersom hon hade pratat med doktorn om det. 
Det var efter vi jobbat hårt tillsammans jag blev utskriven. 
 
Då började dagvården, och dagvården har jag redan svarat på hur det var. Så det vet ni. 
Jag var ju fortfarande inte riktigt 100 motiverad till att bli frisk. Det var så sjukt jobbigt när ingen litade på en. 
Nätterna var hemska, jag och mamma slogs för att jag inte ville äta, jag sprang ut mitt i nätterna med världens ångest, spydde och dulcade sönder ( vilket har satt sin spår), skrek och grät konstant. Ignorerade människor, gjorde slut med A (okej det var bara skönt), osv. 
Efter ett tag gick jag ner i vikt igen och blev hotad till inläggning. Åkte in och ut på sjukhus. 
Vid nyår bestämde jag mig för att åtminstone försöka göra något åt helvetet. 
Jag var så trött på mig själv och människor omkring mig hjälpte till så sjukt. 
Men allt var lite lika även om jag ville tro att jag var hälsosammare. 
Men för någon månad sedan, efter åre så hände något. 
Gud kom in i mitt liv och all den där skiten och tankarna om kalorier och träning fylldes med gud istället. Jag kände frid. Dessutom var det en fin pojk jag också träffade, jag återkopplade också med mina gamla vänner. 
En nystart. 
 
Man kan bli frisk. 
Tankarna finns på ett litet hörn kvar, men rädslan av att skita till allt är större. 
Så aldrig, aldrig igen skulle jag kunna fasta i flera dygn. 
För jag vet hur man mår, jag vet vart man hamnar, jag vet att man aldrg blir nöjd. 
Ett liv i anorexi är inget riktigt liv. 
Jag vet att DU säkert tänker att det inte finns något annat att fylla ditt liv med, att du säkert tänker att det är ditt liv, din livsstil men jag tänkte också så. Det är inte det. Det är en dödsstil. Jag kunde dö, jag var nära på att dö. 
Min dåvarande pojkvän var rädd för att jag skulle dö varje dag, min mamma grät för att hon också trodde det och mina vänner var oroliga. 
Behöver du någon att prata med, motiveras utav så kan jag alltid försöka.
Lyssna på mig som varit där du är. 
 
Ni har min mejl och får fortsätta mejla. 
Men till skillnad från förr kommer jag inte stötta er i att svälta er, jag kommer inte ge tips till hur man går ner. 
Jag kommer ge tips till frihet. 
 
Det här blir mitt sista inlägg på bloggen. 
Mitt avslut på min sjuka tid, ett gammalt kapitel. 
Jag hoppas ni en dag inser att det finns något finare än nyckelben, höftben och revben. 
Något mer värdefull. 
 
Tack för mig och för att ni följt min resa. 
Good luck and stay stron. 
 
Mejl har jag skrivit tidigare och min kik heter allthisbullshit. puss hej.
kan finnas stavfel men orkar inte haha jaja
 
 

FRI och FRISK

2013-03-16 | 23:04:38 | Allmänt |(3) Kommentarer

Gissa vem som klarade det?
Utskriven från ätstörningsenheten.

Världens bästa mirakel.

Faller

2013-03-07 | 11:30:33 | Allmänt |(3) Kommentarer

"Du tror du är så fin"
Orden ekar. Tårar rinner.
Jag är så nära nu. Så nära att ge upp.
Hur kan allt vända på någon dag?
Jag kände mig hur lycklig som helst.
Nu kommer allt på en gång.
Ensamheten, hatet, orden.

Uppmaningarna om att ges bort.
När ingen annan vill ha en, varför ska man finnas kvar?

Leendet döljer allt

2013-03-03 | 00:19:40 | Tankar och känslor |(3) Kommentarer

Har gått ner 4,4 kilo denna vecka jag varit i Åre. Träffat världens finaste kille och lett mig genom resan.
Haft skyhög ångest över allt. Åkt längdskidor tills jag svimmat. Stakat mig fram nedför skitjobbigt slalombackar. Åkt offpist.
Ätit knäckebröd, lite nötter osv.
Jag är trött på att ljuga för mig själv och omgivningen och undrar vilken kommande sekund allt brister.

Ni vet när man är sådär trött på sig själv, att man vill sova och aldrig mer vakna? Jag har tagit 13 theralen och 4 dulco.
Någon kommer sova länge och vakna med hemska magkramper.
Helst v allt önskar jag att jag aldrig igen vaknade.

Meningslöst pladder

2013-02-15 | 19:39:39 | Tankar och känslor |(2) Kommentarer

Jag tror jag är tillbaka.
Om jag någonsin ens var frisk.
Nu känns allt sjukt. Jag känner paniken i mig, som myror i brallan. Kryper, sticks och fyller mig med obehag. Jag orkar inte göra något motstånd. Jag är svagast i världen.
Åkt skidor idag och ätit massa äckliga kalorier, spytt men ändå. Jag är hotad till inläggning då det gått nedåt jävligt fort.
Jag som var så hälsosam nyligen.

God jävla jul

2012-12-24 | 14:26:06 | |(0) Kommentarer

Jag som brukade älska julen.
Nu vill jag bara gråta och få det överstökat.

Julen är bara något som får ensamma människor att känna sig ännu ledsnare och ensammare.

Min riktiga instagram

2012-12-23 | 21:40:20 | |(0) Kommentarer

Heter midnattsbarnet

Skaffat en ny blogg

2012-12-10 | 20:27:35 | Allmänt |(32) Kommentarer
Skaffat en mer personlig blogg där jag inte är anonym, vill ni följa mig, så kommentera här under så skriver jag till er! =)

Slutar blogga, puss.

2012-12-07 | 00:59:06 | Allmänt |(14) Kommentarer
"Se mig när jag ropar på hjälp, se mig när jag söker dig med blicken. Våga visa att du bryr dig. För jag lovar att även fast det är svårt att se så är det inte svårt att älska mig."
 
Jag har inte varit såhär trasig på väldigt länge. Jag var hoppfull innan mötet. 
Trodde faktiskt att jag mådde bättre, hade visioner om framtiden och ville något vettigt. 
Nu vill jag dö. 
 
Det var flera månader sedan jag skar mig såhär djupt. Flera månader sedan jag hade panikångest. 
Jag känner att för en gångs skull, när jag var någorlunda glad så ska dem självklart komma och förstöra. 
Mötet var mer än vad jag kan hantera. Förstår dem inte det? Förstår dem inte att jag är ett barn?
 
Hur ska jag som barn acceptera att mina föräldrar är trötta på mig och vill ta kontakt med Socialtjänsten, samtidigt som mina behandlare vill lägga in mig? Precis när allt börjar falla på plats. 
Självklart. Tack, tack så jävla mycket. Jag hoppas ni hamnar i helvetet och brinner upp. 
 
Det svider, det är kallt och jag orkar verkligen inte med detta mer. 
Ena dagen är alla så jävla kärleksfulla och "älskar mig". Andra dagen vill alla bli av med mig/undvika mig. 
Förlåt, jag vet att jag är äcklig och tjock. Det känns så falskt alltihop. 
Alla har förlorat min tillit. Världen är ful och detta blir mitt sista inlägg. 
Jag klarar inte av något längre och är svag. Folk är falska och ljuger och jag är självdestruktiv och vill sitta bredvid tågrälsen. Vill vara nära döden, ifall min värld rasar ännu mer och jag vill rädda mig själv från smärtan. 
Självmordbenägen. Det var ett tag sedan, men idag kröp det sig på igen. 
 
Jag är trasig och önskar er ett lycka till. Ni kan nå mig på mejlen eller på instagram. 
Jag behöver en paus från allt, behöver kunna känna tillit. Inte känna att jag hatar alla och inte vill byta en endaste tanke. Jag kommer bli som förr, isolerad. 
Hejdå.
 
Men det är faktiskt inte så svårt att älska mig, jag lovar.


Avdelning 99

2012-12-06 | 20:54:35 | Allmänt |(3) Kommentarer
Mina behandlare ska ringa dit imorgon.
Kolla hur det ser ut med platser.
Älskat folk, jag faller.

Snöstorm och ett ton kläder

2012-12-06 | 00:23:00 | Allmänt |(0) Kommentarer

Jag och pappa satte på oss rikligt med kläder, förberedde oss för istiden och tog oss ut. Tog en promenad som brände 180 kalorier, lekte i snön och rulla ner för backar. Det var överraskande kul och jag måste säga att jag älskar kramsnö. Pappa fick sig en rejäl omgång. Jättekul i alla fall. Så mycket som vi sprang omkring måste vi också ha bränt x antal kalorier.
Dessutom så slog jag mitt "stå i plankan" rekord idag, 7 minuter och 5 sekunder. Som jag kämpat emot!
Awesome. Sleep well friends.

Hej Hopp Snopp

2012-12-05 | 20:17:51 | Allmänt |(1) Kommentarer
Dagen i allmänhet har varit LOL. 
Kaosigt, kallt och allmänt skrattretande. 
En dag att minnas och skratta åt i framtiden. 
 
Fick respons på mitt biologi arbete inom genetik, fick ett C. 
Så nu ska jag ge allt på den sista delen som är kvar för att kanske kunna lyckas få ett B i alla fall. 
Eller ett A i bästa fall, men jag nöjer mig med ett B. 
 
Känns som om det mesta flyter på. Trots att mamma och jag fortfarande bråkar och jag inte ätit speciellt mycket de senaste dagarna så håller jag mig på fötterna. Imorgon är det dags att kliva på vågen igen. 
För första gången på länge känns det helt okej. Har förträngt tjockiskänslorna någorlunda. 
Förutom när min kompis definera mig som en tjock walkman mobil men hon har inga gränser så jag försöker se det som ett skämt. 
 
What ever. Har haft det någotlunda bra och sitter med mitt chokladte och ler. 
För att det oförberedda matteprovet och det oförberedda engelska provet gick helt okej. 
Jag ska inte vara hård emot mig själv, inte ikväll. 
Glitter och glamour i snöstormen. 
 
Godnatt.

Back In The Old Days

2012-12-05 | 01:07:00 | Allmänt |(2) Kommentarer

Började minnas. Snabba bilder och flashbacks flyger förbi. 
Repeteras om och om framför ögonen. 

Friskis och svettis. Indoor Walking pass. Fastat 4 dagar då jag endast hade druckit te och ätit ett russin. 90 minuter. Allt var svart. Kände hur energin bara sögs ur mig. Men jag var envis. Mina ben vek sig oberäkneliga gånger. Varför förstod jag inte hur farligt det var? Varför kunde jag inte ge upp och bara gå av träningsmaskinen? Fast besluten var jag om att klara 90 minuter intensivt pass, trots att 15 minuter in kände jag mig så svag. Världen snurrade, det fanns ingen stilla sekund. Hjärtat gjorde ond, som om någon stack in en kniv med det konstiga var att det kändes ända upp till halsen. 30 minuter och fortfarande förjävligt envis tjej. Kollade ständigt på klockan och observerade den tjocka kvinnan bredvid. Hon var bättre än jag, det fick inte vara sant. Jag ökade motstånd, svett rann ner över hela kroppen och hela jag vart ett enda stort kallsvettigt monster. Allt försvann, till och med faktumet att jag var smått utfryst på den tiden av vårt gäng. Något som varje dag den perioden fick mig att bryta ihop, känna värdelöshet och ensamhet. Ensamheten var inte värst. Jag tänkte alltid ”Dem är fina alla dem, jag är en fet ko och jag fastnar inte på bild. Dem utesluter mig för att jag inte är tillräcklig, för att jag helt enkelt är ful”. Det var det som var värst, det var det som plågade mig men självklart hade jag inte tillräckligt med mod, mod för att visa mig så svag. Istället blev perioden väldigt mörk vilket speglar sig i dagböcker och före detta texter jag skrev på den tiden.
Ändå försvann denna tanke, känsla eller vad man än kallar det där vakuumet i en. Det kändes bra på träningsmaskinen, känslomässigt. Jag fick straffa mig själv, på ett sätt som ingen någonsin skulle kunna se. Jag orkade inte med skärsår och miljoner frågor från människor som ”bryr sig” bara när man använt kniven emot len hud. Det var så jävla falskt.
45 minuter. Kroppen sa ifrån, benen vek sig. Jag sprang ut, till toan. Spydde. Gul galla. Sved och brändes, allt jag ville var lite smärta. Inte att helvetet bröt loss. Grät och skakade på toan helt ensam. Nu i efterhand tänker jag alla dem som var utanför, kan säga att det måste vara oundvikligt att höra mig och jag skäms. Skäms så otroligt för att jag var så självdestruktiv.
Jag svimmade på toaletten en kvart efter jag hade spytt. Huvudvärken eskalerade och tog över allt välbehag i situationen så jag tog mina grejer och åkte hem. Inte kunde jag ens äta en banan.

Planerar för morgondagen. Kommer slippa frukost, då jag fortfarande är osams med mamma (hon har bett om förlåtelse men det är nog och jag är hellre osams med henne än att äter frukost imorgon): Skolan. Kommer hem, tar mina böcker som måste lämnas tillbaka, åker in till staden och lämnar tillbaka. Sedan beger jag mig till Friskis för att göra samma misstag som för typ 6 månader sedan.
När ska jag lära mig? Men jag kommer antagligen slippa alla måltider imorgon förutom lite lunch.
En fin dag som väntar. Eller ska jag säga lyckad dag? Jag hoppas på det bästa.

Over and out!



-