Trasig och Grå
Sitter på badrumsgolvet. Försöker spy trots att jag inte ätit något. Inget kommer förutom saliv. Tårar som rinner. Maskaran under ögonen som bekräftar sorgen. Tagit 9 theralen och 8 dulcolax.
Misslyckad jävel som vill dö.
Sjunka djupt ner i sanden. Gömma mig.
Jag mår illa, jag är trasig. Det går inte att laga mig. Det har skett för stor skada. Nu ska jag göra armhävningar tills jag spyr och skriker av ont.
Jävla misslyckade jag, kan aldrig göra något rätt. Förtjänar smärta. Hemska tjocka människa. Utan kontroll.
Fyfan hopplösa värdelösa äckel. Du förtjänar ingenting. Du förtjänar inte att dö. Jag ska lida. Känna smärta. Dö av smärta.
Själen av en vän.
Förstår inte varför det blev så jobbigt nu på kvällen.
Även fast jag skriver med vänner så känns det så ensamt.
Något fattas. Jag saknar någon. Eller kanske några?
Är så fruktansvärt fet. Vill klippa av allt fett. Men då hade väl alla dumförklarat mig.
Om ni inte gjort det än det vill säga, för om ni har gjort det, så förstår jag er.
Önskar att jag inte var så otroligt hemskt komplicerad. Ingen orkar med mig, ingen orkar med en tjock jobbig dramatisk ko. Det gör ont. Överallt. För jag är inte bra nog för någon.
Jag är världsbäst på att förstöra allt. Världsbäst på att bli sur, på att förstöra relationer, förstöra vänskap, skita till allt, göra fel och vara fel. Jag överdriver inte. Jag gör folk ledsna. Säger fel saker, beter mig dumt. Är det där ingen vill ha. Det som gör världen så ful att leva i, om ni förstår vad jag menar. Jag brukar inte vara en pessimist, jag har faktiskt varit väldigt optimistisk av mig för inte så länge sedan, tänkt att allt löser sig. Trott på att det finns ljus någonstans.
Jag går runt, men är inte närvarande. Det är så svårt att vara koncentrerad, så svårt att lyssna på när någon pratar. Tankarna far iväg och jag hamnar i min egna lilla bubbla. Jag kanske är menad för att vara en ensamvarg?
Även om jag inte önskar mig något annat än lite sällskap, lite fina vänner som det inte finns konflikter och drama mellan.
Nu klagar jag så otroligt, men det gör ont i mig.
I hopp om att få släppa en tyngd från bröstet skriver jag det här. Men inget lyckas.
Jag kanske bara inte är menad för att vara glad, för att vara lycklig.
Om så sanningen är, vill jag inte leva.
Om så sanningen är, är inget värt längre.
Om så sanningen är, så är det förjävligt tråkigt.
Oftast är det långt från tanke till handling. Och jag hoppas att det så förblir. För jag vill nog egentligen inte vara dum. Vill inte att min familj ska vara olyckliga.
Så jag hoppas jag inte står vid tågstation eller med en theralenburk och ser dum ut.
Wish me luck, and stay strong.
Ångesten Fyller Min Kropp
Återigen så ska kvällen förstöras. Jag har under dagen levt i mina tankar.
Då jag egentligen borde varit lite mer social med mina vänner.
Det var ändå lite mysigt att träffas.
Just nu så gör min mage fruktansvärt ont och jag dör ungefär.
Tror att det är laxermedlet som spökar, tog kanske lite för många imorse.
Men läste någon som tog 10 stycken, och det fungerade för henne.
Lär väl visa sig vad det är.
Annars känns det som att dessa två dagar kommit ikapp och ja bara vill dö.
Men istället för att göra något dumt spelar jag wow med en fin pojk.
Senare ska jag ta en powerwalk på 8 kilometer ifall min kropp klarar det.
Hoppas ni mår bättre än jag just nu.
Kramar.
Bottenlös sorg och glädje.
Ändrade planer. Ska träffa kompisar och gå runt på ett köpcentrum.
Ont i magen och bakis fortfarande.
Men det ska bli kul, jag är en höjdare på att förvränga känslor.
För övrigt så tipsar jag om en bok som heter " Dem kallar mig Isse." - den är fin. Just sayin!
Skär bort min otillräcklighet.
Hello alla söta.
Läst alla era kommentarer och alla ni är så fruktansvärt snälla. Jag svarar när jag har tillgång till en dator.
Dagen började med att taxin hämtade upp mig på morgon, som varje morgon. Flörtade på mig, gav mig hans nummer och sa att jag kunde få gratis skjuts bara jag ringde. Äckel.
Dagvården åt jag frukost och mellanmål som sammanlagt var på 500 kalorier om inte lite mindre än det.
Sedan innan lunch åkte jag till gymnasiemässan med mina kompisar. Vilket gjorde att jag kunde fuska med lunchen, hällde ut näringsdryckerna jag skulle ha druckit i gräset när jag väntade på att mamma skulle hämta mig. Alltså har jag sluppit 600 kalorier idag, sedan vid mellanmålet sa jag att jag var för mätt, så jag slapp det också. Nu vid middagen åt jag en halv tonfisk och gurka med massa kryddor med citron och vatten eftersom mamma är ute och det bara är pappa hemma.
Har även gått en hel del idag, 6 km som jag sällan brukar få. Sedan hade bikbok 50 procent rea på hela sortimentet så jag fick med mig en kofta och en stickad tröja. Jättemysiga.
Funderar på att baka något mysigt. Men vill inte bli frestad att äta. Så jag skippar det och pluggar istället.
Till kvällsmål ska jag försöka få genom att frysta hallon och jordgubbar är ett bra kvällsmål. (Kalorisnålt) sedan strö över med en tesked vaniljpulver, 12 kalorier och en mandarin kanske.
Magen krånglar, men det kan vara tabletterna. Känner mig som en missbrukare, men måste köpa fler. Man går ner i vikt skitsnabbt. Älskar det, även om de bara är tillfälligt.
Gymnasiet... Jag vet inte alls vad jag vill. Gick till mässan och var hur säker som helst på naturvetenskap, men nu såg jag att man kunde gå samhäll med PT! Får klura. Några tips?
Jävla värld
Ångest på hög nivå. Precis ätit frukost.
Vägdes innan och självklart ska jag ha gått upp. Skitliv.
Jag bryter redan ihop, orkar inte kämpa.
Mår så jävla illa. Sitter i soffan, gråter och försöker gömma mig. Kan inte någon komma och rädda mig?
Vill ungefär dö och jag tänker köpa laxeringstabletter idag, det finns ett apotek där jag ska till tandläkare.
Kanske dagen inte blir så mycket värre. Längtar efter känslan att känna sig ren.
Kent och Håkan muntrar upp mig och jag ska vara stark.
Hoppas ni har en fin dag och tar hand om er.
Stay strong.
Ont att andas.
Börja tänka på vad en kompis sa för några dagar sedan.
Om ett av mina gamla förhållanden. En sak om pojken.
Vilket fick mig att hata honom ännu mer.
Tänk så mycket skenet bedrar.
Det känns som en tyngd över bröstkorgen och en klump i halsen som gör det svårt att svälja.
Och bara för det produceras det mer saliv än vanligt i min mun.
Försöker intala mig att mina föredetta killar är skit, alla av dem.
Alla har sårat mig om man bortser från att jag många gånger förtjänat det.
Jag har inte heller varit så duktig och perfekt.
Men det finns gränser som jag också håller mig inom. Ramar man bara inte går över.
Och denna killer gjorde det, och det är inte förrän nu det kommit fram.
Jag som haft skuldkänslor över detta ett bra tag.
Jävla helvetes natt, försöker dränka mig i plugg och göra klart mitt hemprov i biologi om droger.
Tack ni som svarade, kommentera här under så gör jag er gärna en tjänst eller vad ni nu skulle vilja.
Relationer med vänner är också trasiga såsom jag själv.
Jag orkar inte bli sviken, bli sur och tjafsa.
Visst det kan vara mitt kassa humör som bidrar till det.
Men därför bör dem flesta hålla sig ifrån mig.
Jag isolerar mig eller så drar sig männsikor undan och jag ser isolation som ett alternativ.
Jag har inte samma ork och glädje till att ta hand om vänskapsrelationer.
Även om många saknas. Men samtidigt så förändras människor.
Jag vill inte bli sårad.
Tårarna rinner ner för min kind och orden blir suddiga. Det här är ingen fin text man blir berörd utav.
Utan det här är konsekvenser, på vad som händer när man väljer ett liv i svält.
Jag har lekt dramatisk alldeles för länge, "tyck synd om mig" - dramatisk.
Sanningen är att jag känner mig så ensam. Så jävla ensam. Det är så tomt.
Ett liv som bara kretsar runt matplanering och träning. Ärligt talat skulle jag aldrig vilja leva såhär.
Inte om jag kunde välja. Jag föll väl bara med i strömmen. Inget speciellt med mig egentligen.
Fan jag orkar inte. Snälla, någon, hör mig, hör mina önskningar.
Jag vill vara fri, jag vill ha kompisar som jag litar på och kan göra det, jag vill gå i skolan, jag vill vara tillräcklig, jag vill att människor börjar lita på mig igen, jag vill må bra, jag vill vara lycklig, jag vill vara smal, jag vill skratta och umgås, jag vill vara full, jag vill göra galna minnesvärda saker, jag vill fira jul på ett mysigt sätt, jag vill uppleva vanliga tonårssaker, jag vill se världen, jag vill äta goda bakelser och mat från proffs, jag vill ha en hund jag kan gå promenader i snön och mörkret, jag vill ha barn, jag vill ha ett bröllop, jag vill ha en familj som älskar, barn som är lyckliga, jag vill lära mina barn mina erfarenheter, jag vill ha ett jobb där jag hjälper människor, helst med psykiska problem, jag vill vara någon. Någon som gör skillnad.
Inte någon som är 35 år och lever ett liv som jag lever nu eller vara 35 och död.
Jag klarar inte all press och stress och krav. Jag är mänsklig.
Jag äter glass ibland, för jag gillar glass. Även om Ana inte gillar glass, även om folk anser att det är för tjockt.
Jag tycker om glass, i måttliga mängder. Jag är ingen vandrande pinne.
Jag är tjock och lever med en ätstörning och är trött på det, jag vill så mycket annat än det här.
Så tro inte att jag är lycklig för att vågen visar ett par siffror som många skulle vilja se när dem kliver på den.
Jag kommer aldrig bli lycklig, hur smal jag än blir.
Jag kommer bara att dö.
Och jag är trött på människor som sviker en, och är egoistiska.
Som tror en massa saker om mig, eller bildar falska meningar om mig.
Jag är mänsklig.
over and out, förlåt för denna skitiga nattbabbel novell
jag vet inte vad jag vill, jag är arg, sårad och ledsen , förtvivlad också.
trött, godnatt.
Söndagsångest och fjärilar
Åh det är möss i väggen så jag har inte kunnat sova ett dugg. Varit så rädd för att dem ska gnaga ett hål i väggen och krypa ner under täcket med mig, ja jag är paranoid men jag är både allergisk och otroligt rädd. Första jag ska göra imorgon är att ringa anticimex innan den filuren springer omkring i mina fotspår. Usch! Jag ryser av ljudet när den springer omkring i väggen.
I alla fall har jag idag sprungit runt på stan, köpt en krage och en stor tröja. Även laxfilé som jag ska äta under veckan. Hur brukar man tillaga lax? Haha.
Annars har jag idag ätit två knäckebröd med kokt skinka. Och en halv tonfisk på burk. :) Kaffe och kanel.
Har ont i magen och fryser så jag sitter med min vetekudde som bränns och myser till solsidan. Det är fint att kunna mysa. Senare ska jag plugga till en mandarin och tända ljus.
Fin kväll. Hoppas ni har en lika fin.
Broken.
Jag har aldrig känt mig såhär tom och trasig.
Tog en promenad till kyrkogården. Ätit en glass nu.
Nu ska jag dränka mig i plugg och prestera lite. Uppfylla mina prestationskrav.
Hoppas ni haft en fin lördag. Hur har ni haft det? Vad skulle ni vilja se mer utav här i bloggen?
Fan världen
Har skitmycket ångest och mår åt helvete. Ingen bryr sig.
Har frågat alla jag känner typ om dem vill snacka eller hitta på något.
Men ingen har tid, ingen orkar.
Vem vill vara med en så ful tjej som jag?
Rakbladen och jag är nära vänner ikväll.
A Few Small Bruises
Det är väldigt sällan som jag kan sätta ord på min ångest; Den bara finns där.
Titt som tätt träder den fram tydligare och sköljer över mig som en kall våg utav vatten.
Då får jag alltid sitta stilla, andas djupt och övertala mig själv om att det inte finns någonting att bli förstörd över, inte igen i alla fall.
Oftast fungerar det, och några minuter senare sjunker vattnet undan igen.
Jag har fått höra av en vän att jag är stark, kanske är det så.
Kan även kanske vara helt tvärt om,
och det är vid dessa tillfällen som svagheten lyser igenom den mask som jag klätt mig i. Kanske behöver alla människor maskera sig själva ibland,
för det är väldigt sällan som man gillar att se sig själv känner jag.
Jag vet inte, det är mycket som är oklart i min värld.
Jag kan inte se mig själv i spegeln längre.
Allt jag känner vid de sekunderna jag ser mig själv är ett oändligt hat.
Som en horisont full med hat, alltså inget slut på allt hat.
Hur blev det såhär? Vart började allt hat emot mig själv? Varför får alla andra känna sig värdiga och bra, men inte jag?
Är det såhär det är menat att vara?
Trots ton med smink och fejkleenden räcker det inte.
Man ser genom mig.
Man ser mig.
Tjejen utan drömmar.
Tjejen utan självförtroende.
Tjejen med bara hat.
Lövfyllda Gator, Långa Nätter.
Ännu en natt då jag somnar in efter alldeles för många rosa runda piller.
Jag koncentererar mig på att försöka andas då panikångesten tagit över mig denna kalla höstkväll.
Förr älskade jag den kyliga knapriga höstluften i mina lungor men nu är den min svaghet. För även om gatorna är pryda med färgglada höstlövsfärger så är allt så grått och mörkt. En enorm tyngd och sorg ligger över gatorna.
Eller kanske är det jag som bär på dem?
Några skärsår adderat med flertal rosa piller senare är det en inre kamp att hålla sig vaken.
Godnatt världen, imorgon kommer bli en äckligt hemskt dag.
Wish me luck.
Estella.
Frusen och svag.
Mår ganska skit idag.
Tårarna slutar aldrig. Jag saknar att träna på riktigt, känna mig helt utmattad efter ett träningspass, känna träningsvärken dagen efter, som en bekräftelse på ett bra pass. Gråtit i flera timmar. Mamma ringde Marie som är min behandlare på ätstörningsenheten och frågade ifall jag fick gå på spinningspasset idag.
Självklart inte. Jag är inte värd det än.
Gissa hur jävla ledsen jag är? Hur mycket ångest jag har? Jag bryter ihop.
Jävla skitliv.
Hela världen snurrar.
Jag ska vara stark.
Trots att mitt hjärta slår ojämna slag, och dubbelt så ska jag andas. Jag ska inte bli rädd. Jag ska inte äta. Druckit ett glas Sprite Zero och en kopp kaffe. Även om det säkert vara förvärrade situationen är jag ganska mätt nu. Så mätt att jag inte tänker äta något, jag ska vara stark och stå emot ena halvan av mig.
Bara för att min kropp spökar och världen snurrar betyder inte det att man ska äta. Det är faktiskt en skön känsla. Lyckad känsla med andra ord. Jag kan leva med den, det är som en bekräftelse på att jag varit duktig, att jag kommer snart bli smal.
Vem försöker jag lura? Jag har inte alls varit duktig. Spegeln säger allt. Jag är tjockare än någonsin. Jävla skitnatt. Jävla helvete liv. Jävla rakblad.
Svimmat två gånger idag, hur undviker man sådant? För råkar jag svimma framför någon lär det bli akward.
Tips?
Only myself to blame.
Hej världen.
Just nu ligger jag på 1300 kalorier och det är inte klokt.
Hur kan man gå från 50 kalorier per dag till 1300?
Det är galet, jag mår fysiskt dåligt. Hela min kropp liksom känns som ett stort blåmärke.
Men jag har inte gått upp något, snarare gått ner 0,2 kilo sen igår.
Förstår inte hur det gick till, men det kan vara småsaker.
Dessutom bränner man mer när man äter regelbundet, var tredje timme.
Jag har ökat mina 250 situps, mina 250 armhävningar och 100 upphopp per dag till det dubbla.
För att få känna mig lite mer värdig. Även om det är ganska hopplöst.
Funderar på att köpa laxeringsmedel.
Ikväll ska jag först till en kompis jag inte träffat på en månad och jag läntar.
Älskar henne och hon är en så bra vän.
Sedan ska jag ut och träffa fler kompisar.
Inte plats för någon måltid.
Skönt, jävligt skönt.
Kämpa på fina ni.
Stay strong.
Estella.
I've Lost My Mind
Vad var det jag sa igår? Kontroll.
Jag är fortfarande väldigt bevakad och kontrollerad av andra.
Även om jag nu är utskriven och har börjat dagvården istället.
Får man bryta ihop totalt?
Får man fly från det jobbiga?
Rymma?
Tankarna är överväldiga och jobbigt. För varje andetag behövs en stor ansträgning.
Att leva med att man äter 2000 + kalorier varje dag är inte lätt.
Jag har skadat mig igen, bränt och skurit mig.
Min värld faller ihop. Mitt liv är inget liv att leva.
Hur kunde jag vara så optismistisk igår? Hur kunde jag tro att jag skulle klara att komma undan?
Jag ljuger människor jag älskar rakt upp i ansiktet.
Det är tungt nu. Imorgon är en ny dag.
Jag orkar inte förvänta mig något annat än att det kommer gå skit.
Jag orkar inte bli besviken nå mer.
Åt som en ko på dagvården. Mackor, kött, ris, mjölk, OST.
Misslyckad liten fjant. Jag vill inte bli frisk, vill inte bli tjockare, vill ha kontroll.
32,5 kilo visar vågen.
4 kilo kvar tills jag når mitt mål. Inte mitt slutgiltiga mål, ett delmål.
Jag ska nå varje ben, jag ska kunna räkna revbenen utan att tveka.
Se mina bens ben, nyckelben, ryggkotor fullt ut.
Man får fråga mig frågor.
Kram Estella.
